Smygfinal

Det är märkligt vad långt det kan vara mellan tanke och handling. När det gäller smygen vid Hemmaljungas altandörrar, snackar vi om sju år. 

Sju. År. 

År!

Det är inte klokt! Det är ju sjuåringens hela liv!

När det nu är full rulle i vardagsrummet och både stort och smått kommer på plats, går det inte att låta bli att fixa dörrsmygen. Utan smyg, inget foder. Utan foder, ingen golvlist. Utan golvlist, ingen stuns i fixandet.

Ett snabbt samtal till sågaren bekräftar att det finns hyvlat virke i rätt dimensioner på lagret. Jag vill ha något med lite tjocklek, och väljer att använda golvbräda i furu. Eftersom virket är ganska kraftigt, 25 mm, kan jag låta noten vara kvar. Den ställs mot karmen, och så sågar jag bara fjädersidan. "Köpesågad" kant mot anhållet på byggsågen, alltså. Enklare kan det inte bli. 

Bräda på bräda och en kloss och lite regel. Gammal vägg möter ny vägg. 

Vit vägg, en snutt av den glada mattan, och sågad smygbräda.

Favoritmaken och Balder Karlsson ser till att brädan ligger still. 

Dörrarna är inte monterade riktigt mitt i dörrhålet, så jag får fiffa lite med en tunnare bräda på ena sidan för att smygen ska bli jämn. Sedan är det bara pangtjoff - och så är allt på plats. Hela ingreppet tar mindre än en timme i anspråk. Jag har undlåtit att fixa en grej som inte ens tar en timme att slutföra. Det handlar om minuter! Jag har vänner som duschar längre än vad det tar för mig att smäcka upp en smyg! Skämskudde på det, faktiskt.

Smygen blir apbra. Rummet känns plötsligt helt och färdigt, och dagsljuset studsar så nobelt på den nysnickrade och -målade smygen. På väggen bredvid hänger "Sommarvindarnas dragspel" av Ardy Strüwer, och i altandörrarna kommer jag att hänga soliga sommardagar. Kanske med dragspelet som sällskap.



... men nu syns det att altandörrarna verkligen är i behov av en uppfräschning. Vid första varmdagen blir det målning. I år. Framöver kommer ställtiden att mätas i annan enhet än tolvmånadersperioder.

Grönt blir vitt

Det blev som det alltid blir när favoritmaken och jag bevistar restauranglokaler: skisser, prat och tusen idéer. Det är tydligen något med god mat i offentlig miljö som triggar hemlängtan och cocooning. Medan resten av sällskapet, en hel musikkår med partners och kärlekar, snattrade på om ungefär allt mellan utlandsresor, bröllop, galopphästar och utbildningar, fördjupade vi oss i en diskussion om huruvida den gröna salongen kanske behöver en uppryckning. Att fallet är så, enades vi snabbt om. Så klart. Det är ju mycket roligare att planera för förändring än att konstatera att något är bra som det är. Därefter började hjärnstormningen. Emellanåt höjde vi glasen och skålade, snapssjöng och bytte några ord med människorna omkring oss, och sedan tillbaka till samtalet om möblering, stil och annat.

Efter roliga timmar med skrattmusklerna ordentligt genomkörda, landade vi åter i Hemmaljunga - nu extrautrustade med ett skrivbord som vi plockat med oss efter vägen. Nattamat och nattaprat. Mitt i ommöbleringen bestämmer vi oss för att även måla om. Ska vi ändå flytta runt på grejer och ställa ut och plocka in, så kan vi lika gärna kladda med färg oxå. Det blir lite för enkelt annars.

När färgbutiken öppnar är vi först på plats. Och sedan hem igen, ivriga som grythundar.

Och medan vissa vilar sig i form...

Om man har ett duntäcke, saknas inget. Balder är helt nöjd. 

... ägnar andra sig åt att byta kulör på väggarna. 

Och skrivbordet? Jo, det blev räddningen för favoritmaken som tidigare tvingats vara rundningsmärke i barnens vildaste inomhuslekar. Nu blir det fritt blås för kottarna och maken kan sitta trygg på annan plats i hemmet.

Vårblommor

Granris och röda band och hjärtan känns passé nu när tulpanbuketterna står som spön i backen. Bort, bort med gammal avdankad jul och fram med... Ja, vadå? Det finns inte så mycket fint som överlever utomhus just nu. En och annan förskrämd primula syns i butik, men att försöka sig på en välkomnande plantering vid entrén med vivor nu, blir väl som att lägga pengarna rakt i komposten.

Som tur är har vi välsignats med kreativa barn. Nu blommar det för fullt i zinklådorna!

Ärmsjal I

Kompromisser, detta problemlösningsavskrap. Man jämkar och jämkar och till slut har man sålt sin själ och alla fick lite rätt och ingen blev nöjd. Hur kul är det? Men så händer det att universum levererar en överraskning och man tvingas omvärdera en av sina sanningar.

Låt mig presentera - ärmsjalen! Tidernas kanske bästa kompromiss. Inte tjocktröja, som blir för varm. Inte sjal, som har så svårt att ta regi på en aktiv person.

Ärmsjalen är alltså två ärmar med en bred halsduk mellan. Lite som en fullvuxen variant på småbarnens påsvantar där ett snöre löper från den ena vanten till den andra för att förhindra att en vante kommer bort. Sånt är ju alltid snöpligt. Lika bra att tappa båda två i så fall.

Jag har ingen beskrivning att följa, utan hittar på lite efterhand i processen. Jag gör de båda ärmarna först. En liten resår ser till att nederkanten inte rullar sig. Jag gör ärmarna riktigt långa, de når strax över knogarna på mig, och öppningar för tummarna. Hålen är av enklaste tänkbara modell: maska av lagom många maskor på ena varvet, lägg upp lika många maskor på andra varvet. Hela ärmen blir slätstickad, men sjaldelen ska rätstickas. 

Garnet är ett av Drops limited-garner, en mixtråd med alpacka, fårull och lin. Väldigt mjukt och skönt att bära direkt mot huden. 

Kinabrallor I

Hen som inga byxor har, hen får gå med rumpan bar. Visst är det ruskigt? Jag vill då verkligen inte råka få syn på någons bleka rådjursrumpa i offentligheten. Hua. Självklart visar jag hänsyn och påkläder min bakdel för att skona andras ögon. Men vad ska jag då skyla mig med? Det finns ju så mycket att välja på!

Traditionella kinesiska byxor. Kan det vara något? Det ska jag ta reda på, tänker jag. På det världsvida internettet hittar jag en beskrivning som tilltalar mig. Själva plagget är kanske inte det mest dressade jag har sett, men att skapa byxor av två tygrektanglar och några raksömmar, är för simpelt för att inte testas. Alltså skrider jag till verket.

Först och främst: tyg. Sånt behövs. Jag har tre meter randigt linnetyg. Det lär räcka även till någon så fullvuxen som mig.

Långrandigt, fast på ett bra sätt. 

Jag behärskar mig och ivern att komma igång omedelbums, och tar mig faktiskt tiden och det relativa omaket att stryka tyget. Enär vi lägger större vikt vid att pelargonerna är bladlusfria än att våra kläder är släta, är den lilla blomsprutan som tidigare använts att fukta stryktvätten med, fylld med såpvatten och därmed ute ur leken. Men det finns ju enkla lösningar att ta till.

Dänkflaska av basmodell.

Med tyget slätt och blankt, kommer det svåra: att tänka. För tänka måste jag. Beskrivningen består endast av några skisser och en text om hur sömnaden ska gå till. Måtten får man anpassa efter sin egen kroppskonstitution. Jag mäter och tänker och mäter och tänker igen. Jag förstår inte riktigt sömnadsinstruktionerna, och förklaringarna till några av de markerade måtten är inte helt glasklara för mig. Det blir till att höfta en del, kisa lite och så ta resten mellan tummen och pekfingret. 

Med några ungefärliga mått i bakhuvudet och en stilla bön om lycka och framgång, klipper jag till. Som möbeltapetserare har jag många gånger drabbats av klippångest. 26 meter stormönstrat tyg ligger på klippbordet, klippnotan är kollad och dubbelkollad både på längden och tvären - och handen förmår inte klämma till om saxen. Ett litet felklipp gör kanske att det blir omöjligt att mönsterpassa tyget. Idag är det annorlunda. Det finns tyg så det räcker och blir över, och det går att skarva och låtsas som att det ska vara så. Klipp, klipp, säger saxen! 

Två rektanglar ska bli... eeh... två rektanglar som sitter ihop. 

Fröken Tanja hade varit stolt. 

Det går bra. Jag har minsann klarat symaskinkörkortet en gång i tiden. Kanske 1983. Jag har inte fått något besked om att jag måste förnya det, så antagligen gäller det fortfarande. På uppkörningen skulle man sy cirklar och svängar och på linjer och mellan linjer. Och fröken Tanja gjorde klart att man absolut inte fick busa och trycka för hårt på gaspedalen. Håll dina hästar, tänker jag för mig själv. Det är raksträcka, men det kan dyka upp en knappnål när man minst anar det.

Fröken Tanja hade tittat åt ett annat håll. 

Ett ben blir det. Och ett ben till, men det blir ut-och-in. Det hade varit enklare att sy rätt om tyget hade en tydlig avig- respektive rätsida. Just med det här tyget, vilket är sammalika på båda sidor, vore det smartast att nåla båda byxbenen innan sömnad. Då hade det varit mycket lättare att förstå vilket håll vikningen skulle göras. Att sy byxor kräver lite koncentration. Att premiärsy byxor som mest ser ut som en propeller, det kräver en mycket större dos koncentration. Jag sprättar upp bensömmen - just nu känns det inte alls som en fördel att ha långa ben - och tvättar sedan hjärnan med mindfulnesskoncentrat för att inte slinta vid symaskinen.  

Ett ben upp och ett i minne. 

På bilden ovan ser vi alltså resultatet av tre raksömmar. För den händelse jag följer instruktionerna och nöjer mig med det enklaste enkla, är byxorna färdiga för användning om ytterligare fem sömmar. Jag funderar dock på att ge mig i kast med en del egenpåhittade ändringar och tillägg. Mer om det i nästa inlägg.  

Fällt var det här

Nuförtiden säger vi trädgård om marken runt huset. Tidigare var det åker, och någon gång bestämde sig en tidigare ägare för att plantera gran här. Bland granarna, vilka är borta sedan några år, hamnade en del björkar. Av dessa finns ett gäng kvar, men några såg för trista ut. Som jättetops, ungefär. En 18 meter lång pinne med en vippa i toppen bara. Tre av de här gigantiska öronpinnarna stal mycket lömskt den sista eftermiddags- och kvällssolen för oss. En fjärde björk var egentligen ganska fin, men ohjälpligt sned och blixtnedslagsskadad. Inkallad specialstyrka kom till Hemmaljunga och gjorde processen med träden kort. På fyra timmar fälldes, kvistades och kapades de fyra träden och riset samlades och kördes iväg.

... och femåringen fick ett rundträ i skallen (det var en gåva från sjuåringen, trädfällarna hade ingen skuld i händelsen), samlade mössan full med blod och fick åka till akuten och få skallen ihopfixad med lila superlim.

Ett slags skägglav, tro?

Sileruds Gáski. Suddig, men söt. 

Eftersom jag ägnade min tid åt att dra ris samt att närvara på akutmottagningen, dvs var lite smålat,  var det sedan min uppgift att rasta klyvyxan. Inte bara motorsågsanvändare ska behöva svettas. Självklart har jag en assistent. Fårhunden Gáski är med och gör noggranna kontroller av pinnar, bark och vedträn.

Dax att hålla kväll.

Så vad hinner jag då under min (första) fyratimmarsperiod? Jo, att klyva ungefär en tredjedel av knubbarna. Jag är nöjd. Det mesta delar sig lätt, det är roligare då. Bäst av allt: inget behov av akutvård.

Sol ute, sol inne

Murgröna inomhus + vårvintersol utomhus = ärtgrönt.
När det blir varmvår, ska det lilla murgröneskottet få flytta ut och växa sig stort och starkt.

Medan det smaragdglänser i krukorna inomhus, är det mest brunt ute. Pinnar och löv i väldiga mängder. Löven får småkrypen ta hand om, men kvistarna som blåst av björkarna räfsar vi ihop. Det ser riktigt prydligt ut med en nästan pinnfri gräsmattesnutt.

Solsken inbjuder till utejobb, och plötsligt är det jätteroligt att köra sten i rullebören. Jag samlar på hög för att så småningom kunna hemmafixa en gabion i skulpturparken. Den första idén gällande gränsmarkering mellan singelytan och gräsmattan, var att bygga en stenmur. Bara att beställa hem sten i lagom bumblingstorlek och börja stapla, tänkte jag. Sedan upptäckte jag stenhögen  stor som en traditionell rullstensås bakom logen. Mycket bättre att ta tillvara lokala resurser, bestämde jag då, och lastade bören. Armeringsnät och sten. Mycket sten.

Inte ens en tummetott

Varannan torsdag är det varannan torsdag och igår var det en sådan varannan torsdag. Skratt, fika och skapande i några timmar vid köksbordet. Jag tänkte mig att lägga sjuåringens tröja, med därtill hörande ändringar, åt sidan och istället sticka en sjal åt mig själv, men av detta blev det mest... ingenting...

Mjukt garn i alpacka/fårull/lin var en bra början, fel antal maskor var det inte. Började om några gånger och kom så småningom fram till rätt maskantal. Då var rundstickan för lång. Strumpstickorna som plockades fram, halkade av. När till slut familjens fårhund blandade sig i skapandeprocessen, gav jag upp och koncentrerade mig på det goda fikat.

Efter ungefär fyra timmar: upprullad tråd. 

Inventeringsfacit

1 modern ytterdörr
3 moderna fönster i gammal stil
10 äldre, likadana fönster
5 gamla parytterdörrar + fönster till en glasveranda
50-ish fönster lämpliga att bygga växthus av
ett gäng reglar, klädselbrädor, ribbor,...

Jo, det känns som att vi har grejer nog för en bra start på logens "skal". Vi är i alla fall självförsörjande när det gäller fönster och dörrar.

Ett fjärde släplass med för oss obrukbara resurser från logen, är lämnat till återvinning. Nu återstår inte mycket mer än att plocka undan några förrymda vedpinnar och kratta ytan och därefter kan vi starta delprojektet Sortera och stapla virket. Det blir kanske inte roligare, men det är i alla fall ett bra fall framåt i processen.

Att yta inte ska vara det viktigaste, att det är insidan som räknas, är väl fint och vackert och klokt tänkt på många sätt. När det handlar om uthus, gills det däremot inte. Istället är det utsidan som är viktigast. Täta tak, skyddande väggar, portar och fönster. Golvet på logvinden börjar murkna. Det är hål här och var och vi lägger skivor på för att vår vikt ska fördelas bättre. Att trampa igenom med ena benet är inte roligt. Inte ens när man ser någon annan göra det*. Logens liv hänger alltså inte på en skör tråd, precis, utan snarare på ett helt tak. Och vi jobbar på så snabbt vi kan.

Snett och grått och tradigt.

Kära loge, håll ut. Var tapper. Kämpa. 

Fint!  

Ljuset i tunneln kommer från hålet under portarna på andra sidan.

Oups. Här är det som upplagt för benbrott.

*Jo, det är det faktiskt!, protesterar favoritmaken omedelbart och drar sig till minnes en händelse från förr, vilken faktiskt låter underhållande även för mig som inte var med för femton år sedan.
Och jag är snabb att hålla med när jag drar mig till minnes favoritmakens första klavertramp i Hemmaljunga. Det var faktiskt roligt att se hans fot i innertaket i vardagsrummet. Någon dag ska jag väl byta gipsskivan, men tills vidare är det lite mysigt med silvertejpslagningen rakt ovanför vardagsrumssoffan. En påminnelse om glada dagar, typ.

Charmigt, inte sant? 

Hopp om livet

Mitt i snöyran njuter vi av genomskinligt grönt inomhus. Ta in några kvistar och förtjusas över naturens underverk! För den där "Det doftar vår!"-känslan, rekommenderas kvistar från svarta vinbär.