Smygfinal

Det är märkligt vad långt det kan vara mellan tanke och handling. När det gäller smygen vid Hemmaljungas altandörrar, snackar vi om sju år. 

Sju. År. 

År!

Det är inte klokt! Det är ju sjuåringens hela liv!

När det nu är full rulle i vardagsrummet och både stort och smått kommer på plats, går det inte att låta bli att fixa dörrsmygen. Utan smyg, inget foder. Utan foder, ingen golvlist. Utan golvlist, ingen stuns i fixandet.

Ett snabbt samtal till sågaren bekräftar att det finns hyvlat virke i rätt dimensioner på lagret. Jag vill ha något med lite tjocklek, och väljer att använda golvbräda i furu. Eftersom virket är ganska kraftigt, 25 mm, kan jag låta noten vara kvar. Den ställs mot karmen, och så sågar jag bara fjädersidan. "Köpesågad" kant mot anhållet på byggsågen, alltså. Enklare kan det inte bli. 

Bräda på bräda och en kloss och lite regel. Gammal vägg möter ny vägg. 

Vit vägg, en snutt av den glada mattan, och sågad smygbräda.

Favoritmaken och Balder Karlsson ser till att brädan ligger still. 

Dörrarna är inte monterade riktigt mitt i dörrhålet, så jag får fiffa lite med en tunnare bräda på ena sidan för att smygen ska bli jämn. Sedan är det bara pangtjoff - och så är allt på plats. Hela ingreppet tar mindre än en timme i anspråk. Jag har undlåtit att fixa en grej som inte ens tar en timme att slutföra. Det handlar om minuter! Jag har vänner som duschar längre än vad det tar för mig att smäcka upp en smyg! Skämskudde på det, faktiskt.

Smygen blir apbra. Rummet känns plötsligt helt och färdigt, och dagsljuset studsar så nobelt på den nysnickrade och -målade smygen. På väggen bredvid hänger "Sommarvindarnas dragspel" av Ardy Strüwer, och i altandörrarna kommer jag att hänga soliga sommardagar. Kanske med dragspelet som sällskap.



... men nu syns det att altandörrarna verkligen är i behov av en uppfräschning. Vid första varmdagen blir det målning. I år. Framöver kommer ställtiden att mätas i annan enhet än tolvmånadersperioder.