onsdag 28 januari 2015

Vardagsstalkning

Det händer inte ofta, men ibland hampar det sig så att jag följer efter synnerligen vackra exemplar av Homo sapiens sapiens. Det senaste objektet knallade förbi mig vid tågstationen. Svart jacka från Fjällräven, mellanblå jeans, rödbruna mockakängor, svart Gökboet-mössa och så, bäst av allt och topofthepops, typ: rödmönstrade påsvantar som fick mig att associera till Skåne, Ulla-Britt Orwéns vantar med korsvirkesmönster.

 Skåne, U-B Orwén. Beskrivning till vantarna finns i boken 100 landskapsvantar, ICA bokförlag. Låna den på ditt bibliotek!
(Bild från Ravelry.)

När jag hade trasslat mig ut från parkeringen och hasat fram i bilkön som bildats vid järnvägsövergången och nått fram till platsen där de tjusiga vantarna och dess bärare senast sågs, var allt det nobla borta. Faktiskt, jag rodnar lite nu, körde jag runt i de närmaste kvarteren för att kanske kunna smygtitta på människan och hens vantar, men det var förgäves.

Skit med.

Men vantstickarinspirationen är förstås på topp! Tjo!

tisdag 27 januari 2015

De första hundra är passerade

Inte år, alltså. Eller jo, om vi räknar ihop favoritmakens ålder med min, så firade vi hundra förra året. Men människors ålder är inte så viktigt. Mest en siffra som man inte kan ha till så mycket annat än att fokusera på, noja över och få ångest av*. Och, helt ärligt, då finns det ju betydligt roligare saker att hänga upp tillvaron på. Stickbeskrivningar t ex!

Etthundrafyra beskrivningar har jag nu lagt till min lista på Ravelry. Det är många tröjor och koftor. Många fler än jag någonsin kommer att behöva, även om jag helt på egen hand må leva uti hundrade år. En hel del sjalar är där med, och dessa måste jag ha lagt upp i ett tillstånd av medelstark sedering. Jag bär nämligen aldrig sjal. Inte känns det som att jag kommer att börja heller. Det slår mig att om jag hade stickat istället för att nörda på nätet, så hade åtminstone 20 av de listade plaggen varit klara vid det här laget. Å andra sidan hade jag missat största delen av önskeprojekten då. Ingen ånger här, inte!

På stickorna just nu sitter fortfarande sjuåringens fisktröja. Det går framåt, tackar som låtsasfrågar. Oket och halsen kvar, sedan ska jag hitta på något annat. Stickorna ska ju inte behöva vara garnlösa alltför länge, tycker jag. Kanske blir det en kofta. Eller en väst. Möjligen en tröja. Antagligen inte en sjal.


*Jag sysslar inte själv med det, men har förstått att många har det som något slags udda hobby. De borde ägna sig åt stickning istället.

måndag 26 januari 2015

Skoskåp


I det här avdankade skåpet arkiveras inte längre några viktiga dokument. Här har vi istället våra skor. En låda till varje tvåbent familjemedlem, så får alla hålla ordning på sina egna skodon. Mycket bättre än en gigantisk hög med tofflor, sandaler, kängor, sneakers och gummistövlar precis innanför ytterdörren. Till att börja med fick emellertid favoritmaken och jag dela låda. Den översta lådan var låst - även sedan låset borrats upp (Lixom, hur går sånt till? Jag drabbades av Arkiv X-vibbar direkt.). Vi bände och drog, uttalade hemska förbannelser och hötte med fingret, bönade och bad och hotade. Inget hjälpte. Jag har faktiskt svurit igång en trilskande tvättmaskin en gång, men att tjata upp ett lås var en alltför svår utmaning.

Med pulsen på andra sidan för vad som anses vara hälsosamt och siktet inställt på att göra aska av skåpet, kom en vän i byn till (skåpets) räddning. Vips!, så var lådan öppen och sedan knackade favoritmaken undan något slags spärr som kommit i baklås. Lådan öppnas och stängs numera med den lätthet som jag antar att det var menat från början.

Den nedersta lådan saknar handtag. Femåringen behövde något att klättra på, men missbedömde vilka saker som står pall för klämmiga Tarzan-lekar. Vi får hitt' på nåt snart; att öppna skåplådor med grov skruvmejsel är inget vi vill uppmuntra barnen att göra.



I låshålet, som blev väldigt vasst och otrevligt för instoppade fingrar, fick en muckla flytta in. Den har bott i en synlig ständare i gamla ytterväggen i vardagsrummet i många år, så den blev riktigt upplivad av att få se en annan del av bostaden.

söndag 25 januari 2015

Vinterträdgård

Varje dag tittar jag till buskarna vi i höstas planterade vid husgaveln mot väster. Det är lagerhägg, Prunus laurocerasus. Jag kan ännu inte så mycket vetenskapliga växtnamn, men i det här fallet har jag lite på fötterna. Prunus är plommonsläktet och laurocerasus handlar om lagerträdet. Och visst liknar lagerhäggens blad lagerträdets. Avlånga, mörkblanka och seghårda. Lagerhäggens blad är emellertid giftiga, så torka dem inte och stoppa i grytan.


Just de här fyra exemplaren, sortnamn okänt, planterades i min barndoms trädgård någon gång under sent 70-tal. I höstas grävdes de upp för att möjliggöra för familjens morfar att utföra en del husgrundsarbete, och vi fick överta dem.

Strax innan vi kom hem med ett jättelass lagerhägg, hade vi låtit gräva för nya dagvattenledningar. I samband med det, lät vi även göra snyggt närmast fasaden. Förutom en större, halvcirkelformad yta mot nordväst, kallad skulpturparken, gjorde vi en singeltäckt gång längs västergaveln och några meter längs husets södervägg. När ny dagvattenledning är nedgrävd även på andra sidan huset, gör vi likadant där. Gången är ca 1½ m bred och precis i kanten av denna placerade vi lagerhäggen.

Att gräva upp städsegröna växter och plantera om dem på senhösten, är inte vad expertisen rekommenderar, men vi hade inte direkt något val. På plussidan kan vi dock sätta upp att gamla växter har lättare för att överleva en flytt under fel årstid samt att vi hade tur och fick en relativt varm och tämligen blöt höst innan den första frosten kom. Jag räknar med att få klippa bort en del vinterskadat när det våras, men hoppas förstås att buskarna etablerar sig och trivs hos oss i många år framöver.



Rönnspirean, Sorbaria sorbifolia, ligger i startgroparna. Det här är en livlig rackare som mer än gärna tar över ett kvarter eller två. Med ett hektar tomt och mer än 100 m tomtgräns utmed byvägen, är de många småplantorna ett välkommet bidrag. I gräsmattan står en flock minispireor färdiga att plantera ut på lämpliga ställen. 


Syren, Syringa vulgaris, har vi många av. Tyvärr är syren tydligen en delikatess i kaninvärlden, så många av de plantor vi satte i höstas är rundbarkade. Men på't igen! Min farfar stammade upp syrener och formklippte dem till blommande bollar. Det är en idé jag vill prova vid grindarna så småningom.


Buxbom, Buxus sempervirens. Luktar kattpiss, men är fin att se på. Det här är den ena av ett par klot. Två klot som inte har blivit klippta de senaste fem åren... Det blir minus för den trädgårdsskötseln. Men jag ser ett stort plus i de många skotten jag kan ta och plantera för att driva upp nya plantor senare i år! 


Lavendeln, Lavandula angustifolia, för en tynande tillvaro. Jag gillar verkligen lavendel och jag vill ha böljande lavendelfält stora som Medelhavet, men jag är kass på att få plantorna att trivas. Kanske i år?


En som däremot tål mina inte alltid helgröna fingrar är citrontimjan, Thymus citriodorus. Mer och fler? Ja, tack! Vi skördade en hel del i somras. Fiskrätter och diverse sallader fick fin smak.


Tomaterna har jag visst glömt att städa bort...


För vinterbadande småfåglar.



Här bor vår vitlök!

Det är inte så mycket att titta på i Hemmaljungas trädgård så här års. Här finns ingen vintergrön inramning, inga rumsligheter som skapar struktur. Vi har inga formklippta förtjusningar och inga perennrabatter som så här års kan bidra med vackra strån, stjälkar och fröställningar. Det enda som spretar visset är 200 kvm mjölkört, och det är ju inte direkt partytuta på den synen. En kornell med vackert röd bark, finns det förstås att glädja sig över. *tuuut* Med tanke på kulören, skulle jag väl gissa på rysk kornell, Cornus alba, men eftersom grenar som kommer i kontakt med marken snabbt slår rötter, borde det väl snarare vara ett exemplar av videkornell, Cornus stolonifera. Fast videkornell har väl gul bark? Detta är helt klart något jag får ta upp med experterna vid tillfälle. I likhet med rönnspirean, gillar vår kornell att föröka sig. De grenar som har slagit rot, ska till våren grävas upp och planteras utmed vägen. Busken är ungefär tre meter hög, så under lövtid kommer den att fungera bra som insynsskydd.

lördag 24 januari 2015

Hemmaljungas elefanter

I stora sjok bar vi ut det. I fantastiska mängder. Fågelbajset. Bända, bära. Bända, bära. Så här måste det vara att jobba som skitskyfflare på ett indiskt elefantstuteri, tänkte jag. Och med en bajskaka stor som Schweiz under armen, kunde jag inte låta bli att tänka på Wayne och hans många kaffeställen. Jag har aldrig besökt något av dem, jag föredrar vanliga konditorier framför, i mitt tycke, urbota trista sammalika kaffekedjaställen, men jag har sett storleken på kakorna. Här har du en brownie som du aldrig kommer i närheten av, Waynieponken!, triumferade jag och kastade godsaken på släpet som nu fungerade som en gigantisk kakburk. Vilken vi behöver två av, insåg vi efter ett par timmars jobbande.

Bajsibajsbajs.

Det blev, inte helt oväntat, mycket bajsprat och många bajsskämt, och mitt i min huvudradios eviga repris på Vanilla Ices dänga med stulen basslinga från 1990*, tänkte jag på chokladmousse.

Smält ungefär 225 g god, mörk choklad. När chokladen har svalnat lite, rör ner 4 äggulor och en skvätt starkmjölk. Det är viktigt att låta chokladen svalna, annars koagulerar äggulorna och moussen blir otrevligt ojämn. Det kan även hända att slickepotten smälter något i den heta chokladen, vilket ger samma resultat som de för tidigt irörda gulorna. Alltså, låt chokladen svalna. Vänd därefter ner de till hårt skum vispade äggvitorna samt 3 dl vispad grädde. Moussen smaksättes gärna med lite apelsinsaft. Portionera i serveringsglas (om du vill göra det lite tjusigt, men det går förstås bra att skopa ur vilken bytta, blomkruka eller skål som helst) och ställ kallt en timma. Servera med vispad grädde och pynta med rivet apelsinskal.

För mycket av det goda är inte nog, är ett uttryck som inte är kompatibelt med chokladmousse. Ät inte, jag upprepar, ät inte för mycket av moussen! Den har ungefär samma densitet som uran och en mänsklig mage klarar inte att bära hur mycket som helst. Tro mig, jag talar av erfarenhet.

Gottigottgott! 


*Det blir alltid så där. Ett monotont arbete genererar en monoton ramsa som upprepas i evighet. Så mal t ex favoritmaken kattostvisslare när han klipper gräset och Herr och Fru Pingborre när han påtar i jorden. Själv har jag trampat omkring i butik med fame trend paljett som tvivelaktig underhållning. 

fredag 23 januari 2015

Badrumsskåp


För många år sedan, baxade familjens mormor ut en Karl Johan-soffa ur sina svärföräldrars hönshus. Soffan togs omhand av byns tapetserare, och framlever ännu sina dagar inomhus på parkettgolv med en kristallkrona som sällskap. Helt klart ett uppbyte vad gäller miljön och användarnas uppskattning!

Intresset för att leta grejer, ta tillvara och återbruka, finns djupt förankrat hos oss i Hemmaljunga. Favoritmaken har det som jobb och jag, utbildad möbeltapetserare samt projektivrare av rang, kan ju bara inte hålla tassarna i styr när något spännande dyker upp. 




Favoritmakens morfar var snickare och ett av hans arbeten, ett ljusgrönt skåp i pärlspont, använder vi att förvara våra kläder i. Glädjen var stor när vi för några dagar sedan sedan i en hög med gammalt virke hittade just ett ljusgrönt skåp i pärlspont. Vi gissar att det är en rest från en äldre köksinredning. Fyndet fick flytta in omedelbums. Vi bättrade på den invändiga målningen, ett uns fräschör bland badrumsattiraljerna skadar ju inte, och utsidan skurades helt lätt med linoljesåpa. Bort med logdamm och unkenhet, in med godlukt och charm.

Eftersom vi väntade besök av varannan torsdag-juntan dagen efter, fanns det inget annat att göra på onsdagskvällen än att flytta runt möbler och saker mellan badrum, farstu och kök. Detta att påbörja mer omfattande projekt just innan gäster ska anlända eller när de redan har installerats sig i vårt hem, är lite av vårt signum. För två år sedan inreddes t ex skafferiet mitt i en påskfest, och aldrig har vi väl haft en ordentlig familjemiddag utan att någon börjar bygga eller riva något i väntan på att desserten ska serveras.

Vi funderar på att bjuda över några vänner nästa helg. Har vi tur, snubblar vi över något intressant projektobjekt på lördag morgon.

Arbetet med logen

fortskrider i snö och nollgrader. Det är härligt att äntligen ha ett färdigt mål att sträva mot; att slänga ett öga på ritningarna och dagdrömma en stund, hjälper när verkligheten är lite för full med andras gamla bråte och dubbla lager hönsskit. Det andra fullastade släpet med oönskat och icke-användbart stjälptes av på återvinningscentralen tidigare idag. Självklart är vi noga med källsorteringen, allt hamnade på rätt ställe.

Det första steget i logens metamorfos, är alltså att röja. Jag lovar, drabbas vi inte av dammlunga, sorkfeber eller någon i himla smutsiga miljöer allmänt förekommande pest under det här arbetet, så lär vi aldrig göra det. Som tur är, är logen tämligen välventilerad. Inte så att det fattas större byggelement, tak och samtliga väggar finns - lyckligtvis - kvar, utan mer att dessa är lite... glest och sporadiskt förekommande. Det fläktar bra i vintervindarna, om jag säger så, så har ni säkert bilden klar för er.

Det kommer att krävas en heldags arbete och ytterligare en tur till återvinningen innan vi får byta arbetsuppgifter. Då väntar - överraskning! - ännu mer slit och släp. På logvinden ligger fantastiska mängder plank, brädor, reglar, stolpar, formvirke och en massa annat som vi inte har lyckats identifiera än. Hela rasket ska ner på bottenplan, just där vi nu röjer som bäst. Nu kommer det trasiga vindsgolvet väl till pass! Virkesflytten förenklas åtskilligt när man, utan att själv följa med en våning, smidigt kan sticka ner några brädor i taget genom valfritt hål i golvet. Självklart ska alltihop samtidigt sorteras och staplas...



En del la jag så – och andra la jag så
en del la jag åt sidan, en del la jag för sej.

En del hade hål – dom lade jag för sig
och andra var för korta dom lade jag för sej.

En del hade kantskav, dom la jag på sitt håll,
en del hade böjt sej, dom lade jag för sej.

En del var angripna av blåhjon och nattsmyg,
dom la jag åt sidan i en särskild hög för sej.

En del hade krympt – dom lade jag för sej.
En del var prima virke dom lade jag för mej.

Jag staplade björk – och lönn och bok för sej.
Sen for jag till Amerika ett slag och hem igen.


... fast någon resa till Amerikat har vi inte tid till. Inte ens en kortis i bästa Karl Nilsson-stil. 

onsdag 21 januari 2015

Ren kärlek

Bland sådant folket i Hemmaljunga älskar extra högt, märks idag särskilt 



Enkelt att använda, ger bra resultat och luktar gott. Tre-i-ett på bästa tänkbara vis! 

tisdag 20 januari 2015

Många maskor små, blir snart en helt tröja

Fem minuter medan pajen får lite mer färg i ugnen. Femton sekunder medan smöret blir "rumsvarmt" i mikrovågsugnen. Den där kvällstimman i sängen när man egentligen är för trött för allting. En stund vid de nedfällda järnvägsbommarna. Vid köksbordet istället för en fika. I soffan som filmtittarsällskap. Vid spisen i väntan på att gröten ska koka. På väg ( i passagerarsätet! Tror ni att jag är helt desperat?!).

Det finns många tillfällen och platser då det passar bra att sticka. Jag tar tillvara på alla. Okej, på femton sekunder blir det inte många maskor stickade, men man kan alltid trycka igång femton sekunder till. Och varje stickad maska är en stickad maska.

Femåringens vimpelgenser från Pickles (jag ändrade lite i mönstret) är klar och har överlevt premiärdagen. Stickad i Drops alpacka, dubbel tråd. Mjukt och varmt och snabbjobbat. Dessutom ett jätteroligt projekt! Jag ser fram emot att får göra sjuåringens sammalikatröja.



Roligt är även det nystartade som sitter på stickorna. Sjuåringen köpte garn igår. Beskrivningen kommer från Järbo. Det föreslagna garnet är léttlopi, men det fanns inte i vår semilokala garnbutik. Det fick bli Drops Nepal (ull/alpacka) istället. Precis som med vimpelgensern, blir det antagligen en mindre justering av mönstret. Att helt och hållet följa facit är ju ingen sport. 


fredag 16 januari 2015

Schyssta lökar

Så kom den då äntligen. Femåringen pekade ut genom fönstret och tjoade. Och jag tittade. Och jag såg. Och jag vände mig till mitt barn.
- Det är ju helt fantastiskt. Som vi har väntat. Du är för ung för att minnas, men det fanns en tid då det alltid var så här. Vi kallade det sommar. Och det var varmt och skö...
- TITTA! POSTBILEN!

Jaha.

Inspirerad av hoppet att det finns ett liv efter detta blåsiga, blöta tillstånd som vi infödda skåningar kallar möghongavär, bestämde jag mig för att faktiskt våga språnget och ta mig utomhus. Det är en allmän sanning att man överlever skånsk vinter i ett bra regnställ, men nu är det blött i överkant. Vadarbrallor och kanot får importeras från omkringliggande landskap, för i de skånska butikerna är det slutsålt. Nå, med solsken i blick finns inga hinder - åtminstone inga man har en chans att se, bländad som man är.

Med den entusiastiske fårhunden som sällskap, gjorde jag snabbt iordning två odlingsbäddar vid logens södervägg. Sedan pluttade jag ut vitlöken. Therador till höger. Morado till vänster. (<-- Detta är inget som kommer med på provet, men det kan vara bra information för er att lagra så att jag har någon att fråga när det är dax att skörda.) Cirka 15 klyftor av vardera löksort hade jag att sätta. Efter att jag tryckt ner varje lök en bit i jorden och krattat ytan jämn, stod jag en stund och beundrade mitt verk. Sedan gick solen i moln och då gick jag in.











torsdag 15 januari 2015

Största möjliga tysssssstnad...

... är i det här hemmet ungefär 4000 db, dvs långt bortom hörseltröskeln. Ett sätt att minska ljudnivån vore att alltid hålla barnen och favoritmaken nedsövda, men så simpla knep tar jag naturligtvis inte till. Inte ens i riktigt svåra stunder. Då går jag istället ut på trappan och vädrar öronen en stund. Men det finns ju andra ljud än familjeljuden, som kan vara riktigt besvärliga att ta in. Ljud som lixom raspar sig genom hörselgången och likt dvärgen Toker kör ett illa synkat solo på trumhinnan, för att sedan bångla och bängla med hammaren och städet innan stigbygeln sätter iväg i rasande sken så att örontrumpeten raknar fullständigt.

En lista över tråkljud skulle bli väldigt lång, men på min topplista hamnar
  • ostämda klarinetter
  • det där brumklunkandet som kylskåpet håller på med
  • alla motordrivna trädgårdsmaskiner 
  • stolskrap mot trägolv
Det sista har jag åtgärdat nu. 


Medan favoritmaken läste nattsaga för smååringarna, virkade jag sockar åt köksstolsbenen. Nu hörs bara ett tjusigt svischande när stolarna förs fram och tillbaka över golvet. Det är väl inte riktigt i klass med frasande siden, men faktiskt låter det ganska likt en morgontrött fårhund som inte riktigt lyfter på fötterna. Och det är fantastiskt charmigt.

Nästa ljud som ska städas ut ur köket, är det som åstadkommes när sittbenen klonkar ur läge på en trästol. Hua. Stolsdynor är den mjuka lösningen! 

söndag 11 januari 2015

Den stora staden


Idag blev det ett besök i stora staden.
Vi hamnade på ett av alla dessa likformiga köpcentrum som numera omger våra större samhällen.
Till detta var vi nödda och tvungna för att kunna köpa en ny pump till källarekällan.
Vi passade även på att orientera oss i viktiga frågor såsom valet av padda och kylskåp.
Jag hyste även en förhoppning om att kunna hitta "min" kamera i jättebutiken, men icke.
Vi handlade bara det som stod på listan, undantaget ett paket Rabbit Jerky till hundarna.
Det räckte sex sekunder, sedan var det slut.
Till allas förvåning, mest hundarnas.
Alltnog.
Nu skvalar det i röret igen.
Återstår att införskaffa en kamera till mitt jobb.
Bilden av staden är tagen med min iPhone.
Vi har den blå bilen.

/T

lördag 10 januari 2015

Död


Det regnar, regnar, regnar, regnar, regnar och åter regnar, stundtals avbrutet av snöblandat regn.
Däremellan kommer det en skur.
Så har det varit under en tid, så skall det ock vara under överskådlig tid.
Helt otippat går pumpen och dör.
Då vi har en öppen källa i ett av de underjordiska valven är en fungerande pump av nöden.
Möjligen mår de invintrade växterna gott av en rotblöta, men i längden är det inte hållbart.


I samband med ett nytt, roligt, projekt som kräver en hel del dokumentation, framför allt i form av bilder, går kameran och dör.
Samma dag som pumpen.
Vad är detta för drama?
Pumpen av folket och kameran av börd?
Eller Romeo och Julia i Skånes Verona?
Döden kommer aldrig lägligt.
Nåja, pumpen har pumpat tusentals liter under åren som gått, kameran har tagit över tiotusen bilder så helt oväntat var det inte heller.

Jag hoppas att det inte är ett triangeldrama där datorn är inblandad.

/Thomas

I Stickrike

Det här med att sticka, själva inställningen till just den hobbyn, har förändrats dramatiskt på det senaste. Istället för en enkel, tämligen beige "gilla", lika ointressant som en tummen-upp på Facebook, har jag utvecklat en hysteriskt blinkande och helt vardagsövertagande BESATTHET. Jag kastar mig över mönster, garn och sticktekniker med en ivrig beslutsamhet fullt jämförbar med den en tax uppvisar i närheten av en bebodd rävlya. Det var därför inte svårt att övertala mig själv att åka till garnbutiken och köpa lite mer garn igår. Jag hade ändå kört fast på ett pågående stickprojekt, femåringens tröja, eftersom hemmet inte tillhandahöll rätt sorts rundsticka till de pyttiga ärmarna. Att köra två mil enbart för att köpa fyra decimeter sticka, är helt uteslutet (här försöker jag alltså att övertyga mig själv, om ni undrar), men att köra två mil för att köpa en sticka och en påse garn, det är helt okej.

Väl framme i garnbutiken blev jag helt bortkollrad av en liten rätstickad kofta och sedan förvillades jag av ett grönt (Vad är det som händer här? Jag har aldrig gillat grönt, och nu är det det enda jag tänker på!) paradis och sedan var det kört.

Väl hemkommen, med tio nystan tunt, halt alpackagarn som jag ju gör allt för att undvika (... hmm...), bestämmer jag mig för att börja lite på den tröja jag sett ut åt mig själv att bära på den middag på lokal som jag och maken ska förgylla med vår närvaro i februari. Alltså, jag ska ju inte sluta sticka på femåringens tröja. Nädå. Jag ska bara typ lägga upp maskorna och... testköra lite... Bara några varv. Jag lovar. Jupp. Jodåsåatteeh...

Men då! Det finns ju inget lämpligt verktyg hemma! Meh! Där i garnhimlen har jag helt glömt bort att köpa rätt stickor för min tröja! Jag har redan dragit ut tråden i ett nystan, men misslyckats med finliret så nystanet har kräkts ut det mesta av sitt inkråm på köksbordet. Det ser sorgligt ut. Jag nystar upp alltihop i en boll, väl medveten om att jag kommer att svära över den där bollens oförmåga att ta regi när vi väl ska samarbeta.

Ett litet motjuck i skapandeprocessen, gör absolut inte att jag ger upp. Icke. Jag har ju femåringens tröjärmar att fortsätta med. Den lilla mudden till första ärmen ligger redo på bordet och jag plockar fram den nyköpta stickan i Putte-i-blåbärsskogen-storlek för att rätsticka ärmen. Eller, det gör jag ju då inte. För den finns inte. Jag har lixom glömt att köpa fyra decimeter sticka.

Bleeh.

Nu börjar jag bli lite väl motjuckad, tycker jag. Med luguber uppsyn gör jag förbittrad en golgatavandring genom huset. Aldrig har väl favoritmaken verkat så nöjd trots krånglande jobbrelaterad datorteknik. Aldrig har väl hundarna lekt så bokmärkesgulligt. Jag hör barnens kvillrande skratt. Björkarna slår ut i vårens ljusgröna. Blommorna prunkar i gräsmattan. Allt är frid och ro och glädje. Det är bara jag som har det svårt och eländigt. Buhuu. Det är så infernaliskt synd om mig att jag i största martyranda bestämmer mig för att städa. I en brun papperspåse hittar jag - en rundsticka! OH, HAPPY DAY! Gud ske pris och tackålov!

Det är rätt längd för tröjärmarna, men fel tjocklek. Det är fel längd för tröjan, men rätt tjocklek. Aldrig får man vara riktigt gla... d. Men vänta, jag har ju ytterligare ett mönster på köksbordet. En annan tröja. Den stickas oxå uppifrån och ner och till den passar den i papperspåsen funna rundstickan perfekt. Ohlalaa! Kvällen är räddad! Jag är Skapardrottningen über alles!

... men jag har ju inget garn...

Det enda rätta nu, är att tröstäta. Jag väljer tekakor. Det här kräver lite planering, så se till att du alltid har en påse i frysen att ta fram och tina vid behov.

På kvällen eller morgonen lägger du 5 dl havregryn i 1 liter valfri typ av mjölk (ko-, havre-, soja-, mandel-, bröst-,... Det spelar nog inte så stor roll.). På morgonen dagen efter eller på kvällen samma dag, smular du ner ett paket jäst tillsammans med lite salt, en REJÄL skopa honung samt sisådär två liter ljust mjöl. Kavla ut degen och stansa ut tekakor i lagom storlek. Om du inte vill kavla och stansa, plattar du bara till runda degbollar. När dessa har jäst i en timma, gräddar du dem i ca 250 grader i 5-6 minuter.

Ät och njut och bestäm dig för att åka till garnbutiken igen. Denna gång för att köpa stickor.

torsdag 8 januari 2015

Roulette


Separationer är aldrig lätta.
I samband med köksrenoveringen kommer det inte att finnas någon parkering för vår gamla kioskskylt.
Vimplarna kommer däremot att vara kvar.
De blå vimplarna har symboler från Systembolagets katalog, det passar bra i köket.
Vilt, ost, lamm, nöt, fläsk, fågel, fisk, kryddstarkt och sällskapsdryck är de som dyker upp i minnet.
Favorithustrun gjorde vimplarna, jag fixade symbolerna.


Den här väskan är en kul inredningsdetalj, sade han trumpet.
Jag gillar innehållet replikerade favorithustrun reptilsnabbt.
Det är så vi jobbar här.


Den här lådan har huserat färgpigment.
Ska man återfylla den med pigment eller hitta ett annat användningsområde?
Fröer.kanske? Ett litet resekit.
Vi får låta det gro några dagar.
Kanske läsekretsen har ett förslag?

/Thomas

Åhej!

Antalet små, svarta baggar på ett blommande rapsfält, kan inte mäta sig med det antal projekt som Hemmaljunga står inför. Inte ens om vi bara drar den korta måste-listan. Lägger vi till hela listan (jajemän, vi har den!) i bästa kvällstidningsanda, med ivriga önskningar och vibrerande visioner, så får vi gå över till femåringens mesta enhet: stjärntals. Det fungerar ungefär som mol. Ett stjärntals cyklar har två stjärntals hjul. Ni fattar säkert.

För att hinna med så mycket som möjligt av såväl måste- som önskelistan, är ett sätt oöverträffat: gå ut i världen och föröka dig. Eller, enklare, mindre hällörat och uttryckt av familjens morfar: umgås bara med människor som du kan ha nytta av.

Boningshusets övervåning tas framöver hand om av proffs, och vi andra, som har ganska glest mellan snickar- och ingenjörsutbildningarna i våra respektive meritlistor, ska äntligen kunna koncentrera oss på att ge logen stöd i tillvaron. Det har varit en lång process att fundera och skissa på en lösning som funkar. Ritningarna är färdiga, så vi vet hur slutresultatet ska bli. Exteriört blir det största förändringen återställandet av fasaden. Bort med grå plåt och på med faluröd panel. Från byvägen syns logens norr- och västervägg. Vi försöker hålla dem "ursprungliga", men det blir utifrån något slags allmän mall för en svensk loge. Hur logen har sett ut från början, kan vi bara gissa oss till. Mot drygt halva söderväggen byggs ett växthus. Det blir ca 26 kvm stort. I resterande södervägg samt mot öster, blir det några fönster.

Interiört återställer vi ingenting. Logen ska i fortsättningen inte hysa vare sig traktor, djur eller halm, så här blir det nyttnyttnytt och annat.

Med ritningarna i näven, ger vi oss nu i kast med att inventera vårt lager av reservdelar till hus. Fönster och dörrar, förstås, men även bl a virke, sten, tegel och smide. Målet är, som vanligt, att bygga med återanvänt material i så stor utsträckning som möjligt.

onsdag 7 januari 2015

Lägereld och plastsanerat kök.




Idag kom den första snön värd namnet, i Skåne är man inte så bortskämd med skidföret.
Glädjen var stor hos barnen och den isländska fårhunden.
Balder Karlsson, dansksvensken, trycker i värmen till vänster om favorithustrun.
Det är den vita surikaten som spanar efter grillkorven.
Han är inte så imponerad av kylan, han försökte till och med ta på sig hustruns vantar i väntan på förplägnaden.
Alla var nöjda med korvgrillningen, alla tvåbeningar blev mätta, fyrbeningarna tyckte nog att korvransoner under dussinet är i fisigaste laget.


Vi passade på att elda i en rishög som såg ut att behöva det.
Det gick dock trögt efter det myckna regnandet.
Det ser hoppingivande ut på bilden, men det var bara marginellt med ris som gick upp i rök.
Jag gillar att elda, det är meditativt att titta in i lågorna och låta tankarna vandra.
Det bästa formen av att tomglo.


Vi har rensat bort plastföremålen, i köket i allmänhet och i matlagningen i synnerhet.
Vi har ersatt plastbyttor och plastredskap med föremål i trä, rostfritt och porslin.
Rostfritt är fantastisk bra och lätthanterligt, en dröm att diska.
Åldrade plastburkar med en ständigt kladdig yta är inte inbjudande, det verkar som om plasten svettas i takt med stigande ålder (på burkarna vill säga).

Eftermiddagen ägnade vi åt att värdera mindre projekt som passerat bäst före-datum.
Idéer är färskvara.
Fantasi och intellekt är inte enbart av godo, men nästan.
Efter några timmars stångande med minnet, samvetet och ekon från det förgångna fick vi inse att dagens kvot av arbete var fylld.
I morgon väntar nya utmaningar, väcka skolbarn till exempel.

/Thomas

Industrilooken


måndag 5 januari 2015

Köksindustri


Idag har vi möblerat om i köket.
Det kändes nödvändigt (eller nåt) att prova ett alternativ som liknar det planerade slutresultatet.
Döm om vår förvåning när det visade sig bli bättre än vi hade hoppats på.
Köksbordet utan iläggsskivor och dessutom ställt på tvärs frigjorde en stor yta.
Kylskåpet flyttades nära spishällen vilket gör matlagningen smidigare, inte så mycket spring.
Allmogeskåpet, tidigare fyllt med glas, härbärgerar nu kaffe, the och kryddor.
En nykomling är industrihyllan på hjul.
Övre hyllan ska möbleras med fruktskål och ljusstakar, nedre hyllan kommer att innehålla barnens muggar, lätt åtkomliga, samt alla rostfria kärl det generösa köket förmår.

Jag gillar industrilooken, den passar bra med allmoge och bohemisk färgsättning.
Nästa steg borde vara att lägga lite krut på en vettig kulinarbelysning.

Tidigare under dagen har jag fixat däck till släpkärran och vågat mig ut på vägarna som bär till återvinningscentralen.
Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg min rensning av matkällaren.
Med kärran tömd kunde jag hämta köksbänken redan idag och det känns skönt med ett tomt släp, man vet aldrig vad som dyker upp i inredningsväg.

/Thomas

tisdag 6 januari 2015

Phalaenopsischock! Vi har bilderna!

Phalaenopsis. Brudorkidé. Det sägs att de är lättodlade och tåliga och därför lämpar sig bra för den som nyss har nördat in på orkidéer. När jag läser skötselråden, undrar jag emellertid hur avancerat det är att odla och sköta andra orkidéer eftersom råden om hur en Phalaenopsis bör tas omhand lätt fyller ett par A4-sidor med åttapunkterstext. Det duttas med kompost och krukor och beskärning i alla väderstreck. Allt ska vara special och heta något på engelska. Konstigast av allt: det inte ska vara varmt eller blött i närheten av plantan. Vad är det för budgetregnskogar de där orkidéerna kommer ifrån?!

I våras slängde jag ut orkidéerna på trappan. Norrläge med illande morgonsol, dvs inga mellanting. Antingen svart som i en säck och temperaturer nära absoluta nollpunkten även i juli, eller det vi i Skåne kallar "blagesol" så skarp att det krävs svetsglasögon för att inte bränna bort gula fläcken. Här, där ytterligheterna firar triumfer, placerades alltså fyra tradiga orkidéer, Sedan glömdes de bort. Det fanns ju så mycket annat att fiffa med, så ingen lyckades spara det där minneskortet i hjärnkartoteket.

Så kom dagen då det kändes aktuellt att plocka in pelargoner och annat för att rädda dem undan den utlovade nattfrosten. I roddandet med krukor, dök orkidéerna upp som ett stort 'javisstja'. Och ni vet hur det är när glömskan har lett och fördelat arbetet; det där allra enklaste blir lixom aldrig gjort. Tömma ytterkrukor på vatten t ex. Vatten i knäna? Snarare vågor i håret. Och att härda blommorna hände ju inte heller. Solskyddsfaktor -50, typ. Plocka och peta och kolla efter hungriga baggar... Inte.

Det var var varmt och blött. Och kallt och blött. Och bara blött.

Nu är det vinter. Då vilar orkidéer sig. Det vet inte våra om.





Tips från orkidéecoachen: chocka plantan och visa den aldrig en kalender.

söndag 4 januari 2015

Stickerian stickera,

... stickåbrinn och stickådräll, ja, jag känner mig så glad och karusell!

Jag har ingen aning om när stickning som handarbetsteknik uppfanns och jag vet inte var och av vem. Jag tycker att det är väldigt märkligt att någon svingade två pinnar och lite tråd och så, plötsligt, "Waah! Jag ba' knåpade ihop en brynja här! Kolla!", och så tyckte andra att det var värsta grejen och ville vara lika trendiga och ligga i framkant. Och plötsligt satt en hel värld och mosstickade och gjorde falska flätor och sjalar i näverstickning. Eller hur det nu var. Jag har ju faktiskt inte en susning. Det får bli efterforskningar i ämnet, för, som de kloka säger: Ingen spaning - ingen aning.

När det gäller min egen sticknings historia, är det enklare. Jag lärde mig att rätsticka när jag var en helt späd planta. Jag tittade i en snyggt illustrerad broschyr och följde instruktionerna där. Ljusgult var min finaste färg och garnet skulle vara luddigt och mjukt. Jag köpte det på Konsum i byn. 100% akryl. Min stora kärlek på den tiden, en knapp halvmetern lång Rosa Pantern, fick en stickad tröja i ljusgult och blått. En blå mössa med tofs och knytband blev det oxå. Och så en praktisk ryggsäck i ärtgrön manchester. Pantern var med överallt. Han åkte, gömd under sin filt, i min cykelkorg när jag och mamma cyklade till gammelmorbror Erik. När vi lämnat byn bakom oss, och risken för att bli påkommen som varande barnslig i den aktningsvärda åldern av å-t-t-a år, fick han, pantern, sitta bekvämt tillbakalutad och njuta av färden.

I Kamratposten, denna fantastiska tidning som åter finns i hemmet för en sjuåring att läsa, fanns det en gång en stickbeskrivning på en tröja. Jag bestämde mig för att göra den. Ljusgul, mjuk och luddig skulle den vara. Jag minns inte att jag närde någon särskild önskan om att se ut som en kyckling, men så här i retroperspektiv kan man förstås tro det. Gult var för övrigt favoritfärgen långt upp i tonåren. Nå, garn köptes - och tröjan blev aldrig klar. Det blev nog ett för stort projekt.

På äldre dar (upplysningsvis har jag fortfarande närmare till 8 än 80, men det vänder om några år) har längtan efter att sticka vuxit sig allt starkare. Det finns minnesbilder av hemstickade plagg och jag vill ha allihop i min verklighet igen. Gammelmorbror Eriks långskaftade, gladrandiga raggsockor med grå fot i storlek 46. Min egen slipover i tjockt, vitt ullgarn med flätor fram. Pappas gröna arbetströja, så stor att hela jag fick plats i den och kunde leka bastu där, lagad med mockalappar på armbågarna. Tröjan med flätor som mamma stickade och, uppenbarligen, fann så tekniskt påfrestande och tålamodstärande att hon utbrast "Aldrig mer!" när tröjan var färdig. Det löftet höll hon.


Ett par benvärmare i fått ullgarn, färdigställdes för ett par år sedan. En kjol i mjuk, tunn och irriterande hal alpackatråd har det oxå blivit. I höstas startade varannan torsdag-juntan vid Hemmaljungas köksbord. Vi har fikat och skrattat och hjälpts åt och sett den ena skapelsen mäktigare än den andra komma till liv. Jag vågade språnget och köpte ett sjalmönster, Groovy, via Ravelry. Sedan dess är jag fast där, och kan sitta flera timmar vid datorn bara för att bläddra bland stickbeskrivningar och öronmärka de mest nobla som kommande projekt.

Köpebeskrivning #2, oxå ett Ravelryfynd, blev Redy, en tröja i slätstickning som bärs med avigsidan ut.


Igår blev den äntligen klar. Garnet är ett fluffigt, grönmelerat alpacka från Lana Grossa, köpt hos Tant Thea i Helsingborg. I pauserna jag har tagit då och då för att orka fortsätta på ett plagg med tunt garn i storlek ung elefanthona, har jag färdigställt vantar till såväl favoritmaken som mig själv. Nu sitter en tröja till femåringen på stickorna.


Mönstret är köpt hos norska Pickles och garnet är sammalika hala tråd av alpackaull som den tidigare nämnda kjolen förfärdigades i. Jag har dessutom lovat sjuåringen en likadan tröja. Jag vet inte varför jag gör så här mot mig själv.

torsdag 1 januari 2015

Omtag

Årets första dag är av tradition den dag då börsen töms i fickorna på fröleverantörerna. Än så länge, med sisådär 20 timmar avklarade på nyåret, har emellertid inte en krona lämnat plånboken. I år, det är stora ord med tanke på att inte ens ett dygn har passerat, jag är medveten om det, står vi styvnackat emot alla impulser och lägger varken ekologiska bondbönor eller kulturarvsbroccoli i varukorgen på ett tag än. För att klara det, har vi helt sonika ignorerat varenda fröfirma. Vi har ju inte hur mycket karaktär som helst.

Nå, odlingssäsongen - och nu menar vi den som normalt ännu inte har startat, inte den som fortfarande håller igång enär klimatet är trotsigt som en obstinat femåring och vägrar hålla sig till almanackan - ska förstås berikas med en massa gotter, men i år är det vår tur att göra tabberas i landen. Vår kamp mot kaninerna är intensiv och, som det verkar, evighetslång. Förra året fick vi behålla potatisen, ett par inburade jordgubbsplantor samt blad från den kryddträdgård, vilken triumferade 160 cm över backen likt Babylons hängande trädgårdar. Varför kaninerna inte kan nöja sig med gräs och vilda örter, är en gåta. Månne är de korsade med get, för t o m klätterrosorna och en überjävligt taggig taybärbuske, blev kapade upprörande nära marknivå.

För att ro detta projekt, att få hemodla åt oss själva, iland, gäller det nu att kaninsäkra. Att plantera ett minfält runt odlingslandet, är ett sätt att freda grönsakerna. Vallgrav med attacktränade kajmaner, är ett annat alternativ. Ett mycket lockande sådant, får jag tillstå. För att slippa otrevligheter, det kan ju drulla runt barn, hundar, gamla gubbar och en och annan granne här, får det dock bli en mer gästvänlig lösning. Staket ligger väl närmast till hands. Eller upphöjda bäddar. Kanske upphöjda bäddar med staket.

... och minor. Små trampminor. Snälla?