måndag 30 mars 2015

Sommartiden, hejhej...

Är det någon som funktionerar normalt idag?! 

... zzZZZZzzzZZzzZzzzzzZZZzzzz...

lördag 28 mars 2015

Vitlök!

Den där vitlöken kom ju i jorden till slut, och uppenbarligen har något gått rätt för löken växer fint. Blasten är ungefär en decimeter hög och friskt vårgrön. Härligt! Fram emot sommaren kan vi skörda av blasten sätta lite extra sprätt på t ex sallader.

Som vanligt har jag islänningen Gáski med mig i trädgården. Kanske blir han lika klurig som sin föregångare, familjens förra fårhund Rakki, som plockade åt sig av gotterna i trädgårdslandet på eget bevåg. Rödbetorna var extra goda! Jag hoppas dock att vitlöken får vara ifred för tjuvahundar.

Trädgårdslärling Gáski Gullsnudur masserar lökbädden.

fredag 20 mars 2015

Sticklingsdax

Pelargonerna börjar sträcka på sig så smått nu. Det gläder mig att det inte har blivit fler än fyra dödsfall i vinter. De båda tulpanpelargonerna gick först, och därefter tackade två 'Katy 13' för sig, satte tofflorna och trillade av pinn'. De båda kvarvarande 'Katy 13' har sett risiga ut hela mörkerhalvåret. Den ena fick förvisso ett kraftigt bladlusangrepp, som jag bekämpade med såpvatten i hundratals omgångar. Uttrycket att suga musten ur något/någon, måste komma från den som observerat bladlöss anfalla en växt. Det har varit en kamp! Både för pelargonen och mig.

En av äggskalspelargonerna har varit väldigt levnadsglad på sistone. Ett av skotten for iväg längs fönstersmygen, så jag klippte helt sonika av det. Det blev två sticklingar som jag genast satte i kruka. Jag namnar ordentligt och så sätter jag en plastpåse över som får agera drivhus. 

Två små 'Mosaic purple', vanlig gul lök samt äpplet 'Elise'.

Att sätta sticklingarna direkt i jord, är nytt för mig. Jag har tidigare alltid satt sticklingar i vatten och väntat på att det ska bildas rötter, men så här på medelålders dagar har jag lärt mig att rotbildningen underlättas betydligt om sticklingen får stå i jord.

Det första projektet, att föröka rosengeranium, startade för någon vecka sedan. Hemma kallades den "fiseblomma", men jag har hört en massa olika namn på den här doftpelargonen. 'Doktor Westerlunds blomma', är kanske det vanligaste - och mest rumsrena. Fyra sticklingar satte jag, och fyra sticklingar lever fortfarande. Jag har inte vågat peta i jorden för att kontrollera rötterna, men med tanke på att inte någon av sticklingarna har vissnat eller på annat sätt sett konstig ut, antar jag att allt har utvecklats bra. Jag låter det vara så här ytterligare en tid innan jag ger varje planta en egen kruka.

Rosengeranium, en av mina bästa barndomsdofter. I bakgrunden "farmors lök", som jag ännu inte hittat rätt namn på. 

Ampellilja. Hur många kan man ha i ett ordinärt hem, egentligen? När de stora plantorna håller på att duka under av tyngden från alla bebisplantor som hänger i sina ampelliljenavelsträngar, klipper jag av småttingarna och ställer dem i vatten. Det tar inte många dagar innan det finns kritvita, spänstiga rötter. Jag kan inte kasta någon. Det är ju ett liv!

I köksfönstret står den dagsaktuella flocken med ampelliljor som behöver jord och kruka. Jag gör väl som jag brukar: planterar många tillsammans och ställer in dem på barnens rum. Det får nog plats med någon kruka till om jag klämmer ihop dem lite. 

Ett glatt gäng i bostadskö. 

lördag 14 mars 2015

Planteringsstart

För några timmar världens dyraste penséer. 

Med solsken i blick och en för säsongen nästan-öppnad växtbutik i närheten, har jag inte karaktär nog att stanna hemma. Jag vill lixom bara hoppa i startblocken och sedan pinna iväg det snabbaste jag har. Säsongsmaratonet har startat och nu gäller det att hålla hela vägen in i kaklet någon gång i november.

Det lätta var att köpa en låda penséer och att plantera dessa i lådorna vid entrén. Det svåra var att upptäcka att jag tappat en av mina ringar. Jahapp. 10 g guld åt skogen. Eller rakt ner i gräsmattan. Eller kanske i gruset i växtbutiken. 'tjurasurasväraruttna' Efter några timmar rotade jag runt bland några av penséerna - och se! - där låg ringen. Puh!

Penséer är ena käcka filurer. Just de här har geniun utevana, de har alltså inte odlats i någon värme, och klarar därför ganska många minusgrader utan att packa ihop fullständigt. I natt var det -5 och blommorna nickade, men i takt med att dagstemperaturen steg, rätade blommorna på sig igen. Fantastiskt trevligt!

Nu får det vara så här ett tag tills lusten att placera ut alla hinkar, byttor, tråg, baljor och annat tar över fullständigt. I början av juni brukar här vara fullt överallt.

tisdag 10 mars 2015

Öppna ditt fönster, släpp in lite sol!


Solrutor på vardagsrumsgolvet.
Terrassdörrarna står öppna och hela familjen studsar Sickan Carlsson-glatt ut och in som osynkade gökursgökar. 15 grader varmt - och genast vill man kasta kläderna och sjunga dängor från 40-talet.

Den bästa tiden börjar nu. Dörrar-på-vid-gavel-tiden. I september någon gång, stänger vi om oss igen. Men dit är det långt nu.

söndag 8 mars 2015

Det lever!


Tvåsiffrigt på termometern och strålande solsken. Det går inte att låta bli att knalla ut i trädgården då för att inspektera livet och dra det första ogräset. 

I den upphöjda rabatten omgärdad med sten, den jag byggde åt favoritmaken och planterade flox i, vilka kaninerna snart tuggade i sig, är det sorgligt kalt än så länge. Rosen Awakening, en mutation av den mer kända New Dawn, väntar på sitt uppvaknande. Varje litet grönt som dristar sig till att visa sig, blir snöpligt knipsat av en kanin. Kycklingnät runt plantan borde möjliggöra för den att dra iväg 3-4 meter och fylla portalen vid husknuten mot sydost. 'noterar för minnet'

Något som däremot har klarat sig fint, är gamandern, Teucrium lucidrys. Den är vintergrön med blanka blad och blommar med rosalila blommor under sensommaren. Eftersom den går bra att klippa som häck, är den ett alternativ om svamp har härjat sönder de tidigare buxbomshäckarna. Jag har bara ett (1) exemplar, men ska försöka mig på att sticklingföröka i år. 


Gamander. 
Något man inte behöver anstränga sig för att få mer av är jordgubbar, Fragaria ananassa, denna hybrid med sina feta skenfrukter med nötter på. För tillfället hyser Hemmaljunga bara en sort härstammande från favoritmakens släktgård i Älvdalen. En kort period fanns det även plantor från familjens morfars trädgård, men dessa blev snabbt nedbetade. I år kör vi alltså enbart på älvdalingarna. De bor i en upphöjd bädd och har förökat sig fint under 2014. Så bra att vi i år lär få skaffa mer yta åt alla. Kaninerna är ett problem, så för tillfället skyddas jordgubbarna av gamla fågelburar. Tanken är att så småningom låta plantorna växa på en för oss behaglig (och för kaninerna omöjlig) plockhöjd. 

Ättlingarna till plantorna på Kråkgården.

Att många av myntorna är riktiga överlevare, har jag sett prov på. Att de kan överleva minusgrader utan att ha rötterna i backen, hade jag däremot inte satsat pengar på. Men jodå, en rejäl ruska ananasmynta har klarat vintern och skickar nu obekymrat ut nya skott bland allt det brunvissna. Kanske är den en florans motsvarighet till humlan, som ju (enligt en seglivad myt) har bevisats vara flygoduglig.

Galenpanna.


(I det här inlägget lyckades alla bilder hamna uppochner. Jag skyller på teknisk uheld bortom min kontroll.)

Tut i rutan!

På väg hem från busstolpen i onsdags, upptäckte sjuåringen årets första trana. Vi stannade på byvägen och beundrade jättefågeln så länge den syntes på himlen. Och mitt i frukostgröten i morse bröts ljudet från grynslabbandet. Tuuut! Så välkänt och så efterlängtat! En trana gled förbi över Hemmaljunga och vi blev genast ännu lite mer vårprilliga.

Vårtecken kan se olika ut. Blommande snödroppar brukar stå högt i kurs. Videkissar. Takdropp. Tvåsiffrigt på termometern (så är det idag!). Pip och tjatter från varenda buskage. Att långkalsongerna läggs undan. Mitt bästa vårtecken var länge den första nödvändiga nageltvätten efter en liten sväng genom trädgården, men numera är jag smittad av sjuåringens totala fascination för och glädje över tranorna.

Nu hoppas vi på att "våra" tranor kommer tillbaka och att vi senare i år åter får nöjet att titta på smala tranbarn ute på fälten.

Hej, vår! Välkommen!

fredag 6 mars 2015

Kirurger från förr och läkare jag aldrig har mött

Sex snubbar fick följa med hem från loppis i veckan. De är så där härligt fula att man blir lite kär i dem samtidigt som man äcklas av sig själv för att man tillåter sig att känna så. 

Här har vi t ex en kirurg från 1500-talet. Han hade visst glömt sina kirurgiska prylar hemma, men lånade snabbt ihop lite från sina kompisar Snickaren och Smeden. Etta pax för att inte behöva bli opererad med en drillborr eller få en rävsax i foten! 

Harry var den ende i operationssalen som inte frös. 

En annan muntergök är läkaren från 1400-talet. Han har fått passet på julafton. Det är med blandade känslor han går till jobbet den dagen. Han tvingas visserligen att ha pre-jultomtedräkt på sig, men får å andra sidan fett med ob-tillägg i form av sill och vinäger.

Tomtekostym och nedhasade kalasbyxor. Modet hade en klar svacka under medeltiden.

Med bokhyllan, ett skåp bestående av femton mindre skåp där femton flitiga studenter har förvarat sin utbildningslitteratur (och snus och brutna pennor och en sunkig gympapåse), ute på säljesannons och böckerna nerpackade i väntan på ett hemmabibliotek, blev det en passande vägg över för en och annan gunstig junker med spetsiga tår och udda kläder. En kaktus och pigga paprikor passar förvånansvärt bra in (innan grötomslagens tid, använde man bergis kaktusar). 

Gubbar på rad.

Hänga matta

I ett tidigare inlägg  nämnde jag Ardy Strüwers "Sommarvindarnas dragspel". Det är en fantastisk matta som favoritmaken tidigare har borrat ner tårna i för en stunds meditativ vila. I Hemmaljunga låg mattan framme en kort period, men blev snart ihoprullad och säkerhetsförvarad. I en familj där samtliga rusar in med ytterskor när det är bråttombråttom, slabbar med glass och chokladmjölk, släpar in kladdiga pinnar, kottar och lik, har sitt eget "gående bord" med mackor och middagar - ja, i den familjen ligger en finmatta himla risigt till, helt enkelt.

När vi bestämt oss för att förändra vardagsrummet, enades vi även om att mattan skulle få vara med igen. Men även om barnen är stadigare och fårhunden är rumsren, så kändes det ändå inte riktigt tryggt att låta mattan breda ut sig på golvet. Istället beslutade vi oss för att hänga den på väggen. Ett samtal till butiken där mattan inhandlades, gav oss all information vi behövde. Och det var inte lite. Det var pyttelite. "Spika upp den!"

Sagt och gjort. Hemmets tapetserare (dvs jag) fick anta utmaningen att se till att tretton kilogram matta faktiskt blev kvar på väggen. Jag matchade en 20 mm tjock panelbräda med 30 mm dyckert. Brädan sågade jag något kortare än mattans bredd, och med förhoppningen att smyga in brädan ordentligt, målades brädändarna med samma färg som väggen. Sedan var det bara att spika.


Jag satte spiken ganska tätt och försökte att hålla en rak linje. Mattans överkant lät jag gå över brädan med någon centimeter. Mattluggen vek jag undan så gott det gick för att inte slå sönder textilfibrerna. När jag rufsade till mattluggen, doldes spiken direkt. Till sist skruvades brädan i väggen.


Mattan är på plats tillsammans med två fåtöljer från bankdirektörens kontor. Här sitter vi och jäser på svajande resårer. Någon gång ska familjens tapetserare (jupp, jag) ta tag i det möbelprojektet. Och visst är det väl här vi ska ställa schackbrädet?

Ärmsjal II

Efter en period med nästan enbart innefixande, har jag äntligen kommit igång med ärmsjalen igen.

Strax middag, men jag hinner ett varv till.

Nu är det själva sjalen jag stickar. Rätstickning är det som gäller, och så har jag med en tråd grön alpacka. Jag låter den löpa med ojämnt över stickningen, jag tycker att det blir intressantare så.

När ärmen var lagom lång, började jag att sticka fram och tillbaka istället för runt. Samtidigt ökade jag några maskor vid varje varv tills jag hade, vad jag tror är, lagom många för att få rätt bredd på sjalen. Det här sättet gör att det blir som en puffärm innan sjalen har sträckt ut sig helt. Puff är inte min favorit, men jag tror att det kan forma sig snyggt över axlarna.

söndag 1 mars 2015

Vårt dagliga bröd

... är inget som gives oss. I Hemmaljunga får vi vackert baka själva.

Efter en del testande, har jag kommit fram till följande vardagsbröd. Det är gott och passar till allt.

75 g jäst löses i 1 liter vätska (mjölk eller vatten) och en rejäl matsked honung blandas ner tillsammans med ca 2 liter mjöl. Jag brukar ta en större del halvgrovt mjöl och resten vetemjöl. Rör ihop i en bunke och ställ att jäsa till dubbel storlek. I Hemmaljunga är det inte alltid så där perfekt jäsningstempererat, så mitt knep är att ställa bunken i ugnen.

När degen har jäst klart, knådas ytterligare ca 5 dl mjöl in.

Degen ska bara precis bli oklibbig, annars blir brödet torrt och hårt. 

Dela degen på fyra och forma till bröd. Skär mönster med en vass kniv. Idag blev det snöflingor och löv, vilket var väl passande till vårvintervädret i norraste Skåne.

Jag skippar bakplåtspappret till förmån för lite mjöl. 

Låt bröden jäsa under duk i ungefär en halvtimma.

Vad är det som putar upp under krigsmakten, där? 

Grädda bröden längst ner i ugnen. Först 10 minuter på 225 grader, sedan ungefär 15 minuter på 100 grader. Jag gillar mjuk skorpa, så jag låter bröden svalna under bakduk på brödgaller. Om du vill ha hård skorpa, kan du pensla bröden med vatten under bakningen samt låta dem svalna utan bakduk.

Maaah.