Sånt man gör

Det är inte klokt vad tiden ränner iväg!

Sedan sist har jag
- snickrat odlingslådor
Det finns fortfarande överflödigt virke på logvinden och jag gör mitt bästa för att minska på högarna. Enklaste och snabbaste lådorna fixades till en liten köksträdgård. 2"2 i hörnen och på långsidornas mitt, så blev det stadigt.

- skyfflat flera kubikmeter jord med hönsbajs i
Något jordigt måste det ju finnas i lådorna, annars blir det klena skördar. Fet och mumsig jord köptes kubikvis och det var ett väldigt skyfflande hit och dit. Av de sju kubiken som forslades hem, finns det fortfarande en hög kvar att rodda med. Fågelbajset gillades av fårhunden, som åt med god aptit.

- blivit illa biten av knott
Var kommer alla små bitande kryp ifrån? Precis allting som kan stickas, bitas, brännas, knipas eller på annat sätt ta en del av mitt kött och blod med sig, söker upp mig om jag så befinner mig på Svalbard. Ett par minuter går det väl att stå ut, men ganska snart blir jag tokig som en ko och rusar inomhus. Här räddades jag för en tid sedan av ett förtjusande gäng fladdermöss. Efter deras besök är här inga knott kvar. Jag hoppas att de små vassa djuren har gjort en T-Rex och dött ut, men så väl är det nog inte.

- frusit in målla
Om man är uppfödd på stuvat ogräs, så har man lixom i blodet att mållan ska skördas. Bort det!, säger favoritmaken. MAT!, hojtar jag och bärgar målla i mängd. Godast stuvad till kokt potatis, vaxbönor och kanske några bitar stekt bacon. Funkar annars på samma sätt som mangold. Tusen gånger godare än spenat.

- firat familjens nioåring
Då var hon mindre än en ordinär soffkudde. Nu görs tillägg till garderoben fortare än jag hinner säga Nya brallor nu igen?!

- feng tjohejat hemmet
Jag är en drällig person. Jag lägger grejer där jag står och är måttligt intresserad av att städa. För att underlätta för mig och, betydligt viktigare, spara på favoritmakens nerver och hjärta, har jag stått över lättja och katastroftänk och tillsammans med min bättre hälft röjt hela huset fritt från överflöd. Så himla skönt! Mitt mål är ett hem som minner om en klostercell (har jag sagt att jag förutom att drälla och stöka är bra på att kasta mig mellan ytterligheter?), men tills vidare nöjer jag mig med det vi har uppnått hittills.

- roat favoritmaken med sedvanligt tredagarsfödelsedagsfirande
Ska man fira födelsedagar så ska man fira ordentligt, tycker jag. I år blev det bl a Teckningsmuseet i Laholm, Louisiana i danska Humlebaek, privat konsert hos en kär vän och duktig musiker samt trädgårdsbutiksbesök. Och så god mat och en fika då och då, förstås. Plus lite mer konst och kultur och grönt.

- kliat sönder alla knottbett
Det går lixom inte att låta bli. De sista betten brukar sluta klia lagom till luciafikat.

- sått och satt
Det är nog ett lökår i år! Morot, potatis, dill och annat vanligt växer oxå bra. Senare på säsongen ska jag testa att höstså en del godingar som t ex haverrot och rotpersilja.

- rensat ogräs
Först hände ingenting. Sedan hände ännu mindre. Sedan kom regnet. Därefter ketchupeffektade svallerkålen å det grövsta.

- planterat några enstaka nyheter i insektsrabatten
Stora plantor stäppsalvia är svåra att motstå.

- glatt mig över humlorhumlorhumlor
De är överallt!

- bestämt mig för att sälja diskmaskinen
Jag har aldrig velat ha någon. Jag vill stå med händerna i diskvattnet och filosofera över ditt och datt. Förresten är det enda sättet att få mina jordimpregnerade händer rena.

- planterat fler fruktträd
Ett päronfamiljeträd och ytterligare ett plommonträd, 'Opal' den här gången, har hamnat i backen i den lilla fruktträdgården. Där finns numera dessutom elva klarbärsträd från familjens morfars trädgård.

- börjat renovera trädgårdsmöblerna
Det tar sin lilla tid. Kanske kan vi sitta nästa sommar. Då har vi eventuellt tid att göra det. Sitta.

- inte bloggat
Förlåt. Om en vecka har jag en slurk semester. Då ska jag försöka bli bättre på att uppdatera mina förehavanden på min lilla jordplätt.

Luftledningar

Förra året brakade tvättvindan ihop under arbetsbördan (eller om det nu var pga mina tankar om vindans fulhet) och sedan dess har vi hängt tvätt att torka på alla mer eller mindre rimliga ställen man kan hitta på en lantegendom av Hemmaljungas kaliber.

När aprilvädret äntligen givit plats för maj månads vårvindar friska och, faktiskt, riktiga sommarvärme, var det rent tvingande att äntligen få hänga tvätt på det sätt tvätt ska hängas. Utomhus på lina. Ordning och reda.

Medan jag befann mig på lönejobb, hämtade favoritmaken beställda 3"3 på sågen. Sedan stämde vi romantisk träff på bygghandeln där skruv, plintar och färg inhandlades. Hemma fördelades arbetet. Maken grävde i grusbacken och jonglerade med plintarna, jag fick en mysig stund tillsammans med byggsågen. En bit upphittad 2"2 fixades till som strävor och sedan var det bara målaskruvamåla som behövdes för att fullända verket. Nu står torkställningen på plats och väntar på sitt jungfrutest. Den beställda tvättlinan i sisal har emellertid ännu inte anlänt postlådehamnen, men det kan nästan kvitta för nu har aprilvädret återvänt med regn och kyliga vindar.

Vad som är lagom höjd på en torkställning får väl var och en bestämma, men Hemmaljungas linor sitter (snart) ca 190 cm över backen. Det passar mig som är fullvuxen och det passar våra stora sänglakan som nu kan hänga att torka snabbt utan att vikas precis på mitten. För att de yngre familjemedlemmarna inte ska kunna undkomma tvättpass de närmaste tio åren, ska en lina sättas på lagom knattenivå mellan stolparna. Där når även kortväxta att knäppa fast våta strumpor och där kan badkläderna enkelt slängas upp efter sommarens kvällsdopp.

Lagarbete i nöd och lust

... så mamma ringde doktorn och doktorn svara': Inga små apor i sängen får vara! 

Min danska läkare tittar i min hals och säger ungefär det motsatta. Så den här lilla apan åker hem och deppar i ett hörn över att vaere syg. Du kanske inte visste det, men det är o-e-r-h-ö-r-t komplicerat att engagera sig fysiskt i egen och annans trädgård om man inte kan vara där rent kroppsligt.

Nöden är emellertid uppfinningarnas moder! Efter två dagars påtvingad vila med tablettintag, honungsvatten och en finsk bok om bär som enda möjliga tröst, finns det bara en rimlig åtgärd för att bevara det sista grynet mental hälsa: att faktiskt gå ut och gräva. Eller snarare, se någon annan gräva. Jag är, hästkurer till trots och enligt egen mening, fortfarande orimligt syg. Det mest fysiska jag orkar med utan att känna mig som en otränad nittioåring, är att lyfta temuggen. Ska det verkligen behöva vara så när man äter penicillinpiller stora som taxar?! The catcher in the rye, eller för den som så önskar - räddaren i nöden - heter Favoritmaken, och han laddar således rullebören med jord, redskap och växter och ränner sedan spänstigt som en hind över skumpiga ängen. Jag kommer flåsande en bit efter med PLANEN i högsta hugg.

Sedan åkern blev äng, har ytan använts till de mest skilda verksamheter. Här har bl a varit ankfarm, skrotupplag och allmän hästhage. Och så har det varit bara en platt gräsyta med stjärntals maskrosor på. Nu finns det en mindre fruktträdgård planterad och självklart gott om plats för en massa bärbuskar. Jag tänker mig snygga rader av olika sorters bär, nogsamt och klokt planterade efter sluthöjd så att ingen skuggar/skuggas mer än nödvändigt. Havtorn, blåbärstry, bärhäggmispel, aronia, rosenkvitten, hallon,... Sötrönn vill jag testa. Blåbär och lingon vore fint att ha. Och åt favoritmaken skulle jag vilja ha en liten hjortronmyr.

Vi har diskuterat Planen tidigare. Vi har kommit överens. Vi har inte tagit i hand och tummat och i vårt eget blod skrivit under ett bindande fördrag, men vi har fattat ett beslut. Ändå är det inte förvånande att vi precis vid tidpunkten för första spadtaget helt enkelt ombestämmer. Här gör vi raderna, säger jag och visar vid tomtgränsen mot norr, för det var ju vad vi var överens om. Mjää, tycker favoritmaken och pekar åt öster. Långs raden med klarbärsträd gör vi raderna, tycker jag då, för här ska minsann ingen komma och säga att jag inte är flexibel. Favoritmaken är ändå inte nöjd. Han kisar och måttar och stegar fram och tillbaka. Plötsligt far han och rullebören iväg åt helt fel håll. Snabbt går det oxå. Jag fattar ingenting och står först kvar och sparkar lite håglöst i en grästorva.

Hans idé visar sig emellertid vara riktigt bra. Varför ta upp yta med bärbuskar i flera rader när vi i stort sett kan göra en enda lång intill tomtgränsen? Vi börjar vid hagtornshörnet på ängen. Vi gör inget mer med hagtornen än att fastna i dem, men de blommar fint och fåglarna verkar gilla dem, så de får vara kvar. Mångfald och sånt bra, ni vet. Nå. Planteringsstart. Blåbärstry. Mitt bästa bär, tror jag. Jag har ätit mig genom allt "bärigt" på jobb, och favoriten är absolut de här långsmala blåbären. Eftersom korspollinering är viktigt för att få en bra skörd ska man plantera olika sorter, men de måste komma från samma region eftersom de annars blommar vid olika tidpunkt (och då blir det ju inte mycket till korspollinering). Lonicera caerulea var. kamtschatica 'Balalaika' är först ut hos oss. Den är ensam, men får sällskap av tre 'Kalinka'. Detta är ryska sorter. Jag ska prova andra sorter med, det finns t ex kanadensiska namnsorter som jag är nyfiken på.

'Kalinka' blommar redan. Här gäller det alltså att pollinatörer hittar vår trädgård för att vi inte ska bli utan bär. Just nu, med endast några få plusgrader och dessutom överraskande snöfall, är det för kallt för bina. Att peppa humlor att bo här, är alltså av största vikt. Men självklart ska en bigård upprättas här så snart vi bara har möjlighet. 

Bärtry mot fingrannen, alltså. Havtornen, en mix av kända och okända namnsorter, placeras åt andra hållet räknat från hagtornshörnet. Nu ska vi fortsätta fylla på med mer gotte. När allt har etablerat sig kommer det säkert att se otroligt fint ut med blommor och bär under säsongen. En del bär, aronian t ex, har dessutom väldigt fina höstfärger. Ett andra plus med den här manövern, är att vi behåller en stor orörd yta som vi kan använda på ett bättre sätt. Kanske för att odla rotpersilja nog för att försörja hela byn?

You say 'potato', I say 'pantoffla'

En god pära är halva måltiden, konstaterade ofta mormor Hilma. Hon lagade "go' mad och möed mad och mad i rättan ti'" hela sitt liv, så hon visste vad hon pratade om. Jag håller med - och tillägger att en god pära faktiskt kan vara hela måltiden. Några kokta färskingar direkt från landet, gärna med smör och salt, är inget annat än en delikatess. Det behövs inte mer.

Just nu står tre sorter på groddning i vardagsrummet. Tidiga 'Maris Peer', här har jag hittat ekologiska sättor, samt höst-/vintersorterna  'Higland Burgundy Red' och 'Salad Blue'. 'Maris Peer' har jag inte provat tidigare, men Trädgårdsmästaren säger att den är fin. Jag litar på det omdömet. De båda andra sorterna är även de helt nya för mig. Jag valde dem enbart för att det är häftigt med kulört mos. Hemhemma serverades 'Blå Kongo'. Det var alltid roligt att se kompisarnas uppsyn när de fick blått potatismos. Här kan det senare i år alltså bli både blå och rosa potatisrätter. 

Det här med att ha sättorna i papperskruka är även det en nyhet. Det var lite trixigt att få till en kruka som faktiskt höll ihop. Först försökte jag snurra och vika runt en konservburk, men jag hade inte alls den rätta knycken. Tejpa, sa familjens morfar när jag började morra. Men tejp förmultnar ju inte. Vetemjöl och vatten, föreslog han då. Men vem orkar göra lim mitt i alltihop? Jag hittade beskrivningar på nätet och pekade på skärmen och frustrerade. Äh, det är bara båg, menade storebror. Till slut blötte jag ett par krukor, ställde dem att torka på köksbänken och var ganska sur. De blev väldigt stadiga och bra, men det ska ju funka att sno ihop krukor av tidningspapper och få dem ordentliga på studs!

Till slut är det Trädgårdsmästaren som finner på råd. Jag kollar i skafferiet och visst har vi en flaska med sådan där "inåtpuckel" i botten. Jag rullar pappret och snurrknöcklar in det i flaskbottnen. Et voila! Eureka! Nu funkar det alldeles utmärkt och risken att jag ska spräcka en ven i pannan har minskat drastiskt. I krukorna har jag lagt vanlig planteringsjord. Jag försöker minnas att vattna/fukta krukorna varje dag.

Nu återstår att bestämma huruvida knölarna ska odlas i jord eller sand samt om det till sällskapet även ska tillföras en sommarsort. Eller ytterligare en senare potatis. Eller kanske både och. Åh, dessa ständiga beslut! 

Och just som man jobbar lite, så får man en del att göra

Solsken och ledig lördag igen. Då är det trädgården som är bästa destinationen. Jag klipper avenbokshäcken för första gången. Kanske var det så att jag skulle ha gjort det när jag planterade häcken i höstas, jag minns inte så noga. Nå, det kanske är fel och det kanske inte blev så bra, men det blev gjort. Ibland får man vara nöjd med det. Jag tittar till de nyplanterade bärbuskarna och kan nöjt konstatera att bl a vinbären 'Röda holländska' ser otroligt fina ut. Ett brätte vita penséer planterar jag i de båda zinklådorna på räcket vid källartrappan. Det lyser så trevligt av det vita mot den faluröda fasaden. I år ska jag nog testa att under sensommaren klippa ner penséerna och se om de tar ny fart. Det ska tydligen funka, men jag har aldrig provat. Och så bestämmer jag att lådorna på väggen precis vid ytterdörren ska få flytta till husets södersida istället. Jag glömmer så ofta att vattna blommorna och de får inget regnvatten eftersom takutsprånget är "i vägen". Kanske kan de väggmonterade blomlådorna istället husa sol- och värmeälskande kryddörter vid uteplatsen? Ja, det blir lite plockande här och var. Avkopplande och mysigt!

En del uppdrag, som att lite lagom lediglördagslött vårfixa i trädgården, är väntade och även efterlängtade. Andra uppgifter ramlar på en utan så väldigt mycket till förvarning.

Att fårhunden är utrustad med såväl raketmotor som svår aversion mot allt som kommer alltför nära vårt territorium, har väl alla i byn lärt sig vid det här laget. Ändå är nog behovet av byxbyte överhängande när luspudeln ligger som en röd rem över gården och inte stannar förrän tvärt ute vid byvägen. Vi ber om ursäkt till den cyklist som eventuellt blev lite nervös av utskällningen. Händelsen akutaktualiserade behovet av grind över vår infartsväg. Jag ska villigt erkänna att jag reagerar på folk ungefär på samma sätt som hunden gör. Mitt hem är min borg och här finns det inga svängdörrar som står och fladdrar. Egenvald ensamhet är trivsam och får jag bara min livsnödvändiga dos av familjen, så räcker det fint att allt övrigt socialt liv sker via vykort eller röksignaler. Gränsmarkeringar är en av mina allra mesta käpphästar. Fastigheter utan staket eller häckar runt tomten gör mig bara nervös. Jag föreslår att vi ska ha en vallgrav och vindbrygga, gärna utkikstorn och kokhet olja med, men favoritmaken är inte alls med på det tåget. Han står kvar på perrongen med den där mycket bestämda uppsynen som han bara har när han är just mycket bestämd. Och så säger han nej med den där mycket bestämda tonen som han bara har när han är just mycket bestämd. Jahupp. Jag inser att det inte är lönt att säga att vallgraven självklart kan vara helt tom på krokodiler så att fårhunden kan använda den som simbassäng istället för att gå in till grannen och ligga i fågelbadet där. Jag lägger ner hela medeltidstemat på direkten. Alla invändningar är att betrakta som reflexsparkar i det här läget.

Vanlig grind, alltså. Utan krokodiler. Det som vi tar tag i först är emellertid staketet ut mot byvägen. Vi har grubblat så mycket och så länge att det är en ren befrielse att från logvinden hämta ner några spontade brädor. Äntligen igång! Jag sågar av fjädern, men lämnar noten. Anledningen till att bara såga ena sidan är helt och hållet en arbetsbesparingsgrej. Brädorna skruvar vi i vanliga stängselstolpar. Tre horisontella brädor per sektion blir det. Nu syns inhägnaden/tomtgränsen bättre än tidigare - fårnätet har varit väldigt osynligt - och alltihop är lite mer rejält. Fast vi är ju inte klara än på ett tag. Det är trots allt 120 meter att fixa.

Medan vi är upptagna med vårt, arbetar gårdshunden på egen tass. Floxrabatten är hem för en mus. En mus som gårdshunden har bestämt sig för att avhysa. Tyvärr är det på bekostnad av både floxen och rosen 'Awakening'. Allt står på trekvart och några av stenarna jag har lagt som en mur, har t o m ramlat ner. När den första och största tröttheten har lagt sig, tänker jag att jag lika gärna kan göra om rabatten. Kanske ska det inte ens vara en rabatt där. Stenarna, som är av modell ta-en-åt-gången-på-säckakärran, passar minst lika bra som kant i Skulpturparken. Där har jag lagt mycket mindre stenar, men dem kan jag flytta på. Rabattjorden kan komma till användning i Ribes-odlingen, för där är ett område med nästan enbart grus och sten. Inte mycket fluff för bärbuskar, inte. Floxen kan jag sätta i rabatten med insektsväxter och rosen kan få campera ihop med 'Valdemar' x2.

Ledig söndag? Ja. Och nej.

Storleken har betydelse!

Trädgårdstidningar och -böcker finns det gott om. Det går tretton på dussinet och varken flödet av eller intresset för dem tycks mattas av. Själv klagar jag inte alls på det. Nä, ös på bara! För mycket trädgårdslektyr är inte nog! Bring it! Det som däremot bringar en del smolk i min bägare är bristen på inspiration för stora trädgårdar. Att med skohorn tränga in allt från utekök och lekplats till odlingar och ett par, tre exotiska lundar kompletta med dammsystem och romantiska Monet-broar på en tomt som egentligen känns trångbodd redan när postlådan sätts på plats, finns det flera lyckade exempel på. 8 rok på 70 kvadrat! Jättebra för den med stora visioner och liten trädgård, men för min del blir det lite... fjuppigt. En 1138-rummare? Någon?

Inte det, nä.

Med tanke på dagens nybyggnationer där trädgårdarna knappt är större än ordinära balkonger, förstår jag att det är litteratur för pytteytor som säljer. Men ändå! Det finns trädgårdar som är större i omfånget. Tills vidare får jag nöja mig med nio sidor i en specialare från Allt om Trädgård, "Rabatt & Design", som jag fick för en tid sedan. Där finns ett reportage från en ett hektar stor trädgård. Glädjande! Min förhoppning är att det presenteras mer sånt framöver. Att ha mycket yta att leka på är nämligen inte alltid enklare än att ha grannen i husväggen. När andra skapar rumskänsla med två armeringsnät, känns det som att jag ska bygga Versailles. När andra markerar tomtgränserna med sex rejäla bamburuggar, har jag enbart ut mot byvägen 120 meter att "häcka till". När andra känner sig som Gulliver på besök i Lilliput, är jag mer som en figur från Elsa Beskows sagovärld. Puttes äventyr på savannen, typ. När andra hinner med sin dagliga trädgårdsrunda medan de borstar tänderna (äsch, som om någon enda skulle vilja tillbringa endast några minuter i sin trädgård!), kommer jag försent till jobbet för att jag gick ut till postlådan och morgontidningen istället för att ta cykeln...

Hemmaljunga är från början ett litet lantställe. Trädgården var ursprungligen en smal remsa närmast huset och här fanns förutom några fruktträd bara en och annan krollilja bevarad när jag kom hit. Åkermarken är sedan länge gräsbevuxen och det finns inga planer på att plöja upp alltihop och sätta fyra tunnland betor och resten potatis. Jag vill ha både fin- och nyttoträdgård och helst bägge delar samtidigt och massor av allt och och både mysigt och storslaget och så vill jag ha det nu. Gärna i förrgår.

Tips på lämplig litteratur - och trollformler! - emottages med största tacksamhet!

Rekordtidig skörd

Det frasar skönt när spaden glider ner i jorden. Vi gräver. Familjens morfar vill förenkla sitt trädgårdsliv, och då är vinbärsbuskarna i trädgårdens östra hörn överflödiga. Morfar tar ett rejält tag om buskens grenar, brorsan och jag gräver. Fras, fras. Vinbärsbusken släpper taget och får stå på marken istället för i. På platsen för de uppgrävda buskarna, sätter storebror sticklingar från desamma. Ungefär 300 (!!!) stycken blir det från några redan bortklippta grenar. Familjens morfar flinar och storebror avtvingar mig ett löfte om att hämta de små plantorna nästa år. Vinbärshäck får det nog bli, tror jag. Eller en återuppstånden Vinbärsskogen.

Ett första gäng vinbärspinnar att jorda. 

Jag skördar 17 svarta vinbär, samtliga är ättlingar till de vinbärsbuskar som fanns i trädgården hos gammelmorbror Erik. Vinbärsskogen var mitt favoritställe. Gömd bland buskarna hade jag perfekt uppsikt över hela trädgården. Ingen kunde överraska mig och, betydligt viktigare, ingen kunde osedd duka till fika under ett av de knotiga äppleträden utan att jag hade chans på att komma till gotterna först.

Det blir Ribes-fest på släpet. Förutom de många vinbärsbuskarna, får jag även med mig några krusbärsbuskar. Det är en äldre sort med ludna, gröna bär. Jag ser fram emot att smaka dem. Tunnskaliga är godast, tycker jag. Och så gräver vi upp fyra rotskott av trädgårdens klarbär. Det gamla trädet utanför fönstret vid matplatsen stupade för ganska många år sedan, men ibland dyker det överraskande upp ett träd mitt bland jordgubbarna. Klarbären är bäst färska, tycker jag, men hemhemma kokades det ofta "spottegröd". Kräm på inte urkärnade körsbär, alltså. Många kärnor att spotta ut blir det...

Hemma igen med mina skatter ska jag plantera de små klarbärsträden. Uff! Spaden studsar på marken. Jag sätter foten på och trycker till. Jag ställer mig på spaden. Jag hoppar på spaden. Då funkar det. Nästa tag. Kling! Klong! Skraaaaap! Sten. Stenar. Miljardstjärntals med stenar. Det är som att gräva ur en underjordisk rullstensås. Förstå att handelsbodarna här omkring måste ha gått med vinst! Det kan inte ha funnits en enda torpare här som lyckats odla mat för mer än maximalt tre måltider. Antagligen fixar inte jag det heller, tänker jag och svär över alla miljoner stenar jag skopar upp. Jag får hemhemlängtan och vill helst bara ge upp. Men så vaknar envisheten och när alla fyra träden är på plats i backen och har matats med finjord och vatten, är jag riktigt nöjd med alltihop.

Det är två år sedan gräset på "ängen" (dvs en av de gamla åkrarna) blev slaget. Här får jag ta och snygga till ytan med klippare. Där de första fruktträden planterades, är gräset numera kortklippt och lättskött.

ÄNTLIGEN! LIVET!

Och februari kom och gick och inte hann jag med. Snart är mars oxå gången, men inte utan min medverkan, faktiskt.

Vintern är alltid ett enda stort stillestånd. Det är något jag delar med familjens morfar, han som går i ide samtidigt som bigårdarna vintras in och inte börjar leva på riktigt förrän det surrar vid flusterna igen. Allt blir ju så tradigt när det enda man kan göra är att frysa och titta på visset!

Nu är det emellertid vinterfritt även i vår del av verkligheten och det är inget mindre än underbart att befinna sig mitt i världen uti vååååårsoooolens glaaaaans - om så bara för att dra upp ett strå ogräs eller peta lite i gammal gräsmattemossa. Tranorna tutar på grannens vångar ackompanjerade av hackspettar och spillkråkor. Det spritter i varenda buske och de sneda holkarna på den än mer sneda logen inspekteras ivrigt av småfåglarne. Jorden går att gräva i igen. Jag flashar undertröjan.

Påskafton 2016 tillbringar jag i trädgården.

Den minimala fruktträdgården berikas med rensade rundlar. Bra för träden, som slipper stångas med en tät gräsmatta, och prydligt för ögat. Jag umgås lite med tanken att plantera smultron runt träden. 'Rügen' är en sort som inte bildar revor. Det kanske hade fungerat.

Fult med gamla etiketter, fint med ogräsfritt. Och 'Filippa' är bästa äpplet. 

Plommonet 'Komet' är nog det tjusigaste fruktträdet. Det sträcker sina grenar som ett naket paraply. Förra året blev det fina plommon, men jag hann tyvärr inte smaka dem. Någon tjuvaktig skata eller trast var först på gottebordet och tog tabberas. 

Knopp ger hopp! 

Mitt bland favoritmakens jordgubbar, de från den älvdalska släktgården räddade och numera 'Kråkgårdens' kallade, växer ett stim gräslök. Jag sorterar så gott jag kan och ger sedan gräslöken en egen bostad, en stor zinkbalja. Gräslöken passar fint att klippa i t ex den stundande nässelsoppan. Det lyfter bort en del av jordsmaken. Och så älskar jag - och humlorna - gräslökens blommor. Jag lämnar alltid några att svaja på strå en bit ovanför den friska "gräsmattan". 

Gott på gång! 

Jordgubbarna, ja. Samma sort har odlats på gården i Älvdalen i många, många år. Med tanke på plantornas överlevnadsförmåga och bärens gudomliga smak, förstår jag att det aldrig har funnits någon egentlig anledning att byta sort. De få plantor som gick att hitta i gårdens gräsmatta efter en längre tids o-skötsel, har överlevt flera flyttar. Nu har de skickat ut revor i massor! Jag börjar ta reda på revorna och planterar dem i nya odlingslådor. Det ryms bara 20 stycken i en låda, så det blir till att snickra fler framöver. Förhoppningen är förstås att så småningom ha så många bärgivande plantor att vi kan äta färska bär under säsong och ändå ha bär att frysa in för höst-, vinter- och vårkonsumtion. Då skulle jag dessutom kunna andas ut och på allvar lita till att sorten är bevarad. Än så länge oroas jag ständigt över att plantorna ska dö ifrån oss. 

'Kråkgårdens'. Smått som ska bli stort. 

Efter Det Stora Grå, den skånska vintern tycks aldrig vara så där Jenny Nyströmskt snörik och fluffig, är det som att själ och öga längtar efter kulör. Jag gläder mig i mängder över de lökar vi satte i höstas i rabatten mot väster. Krokusarna är mer än på gång och lyser piggt i lila och gult. Tulpan, påsk- och pingstlilja, pärlhyacint samt blåstjärna får vi vänta ytterligare lite på, men det gör vi så gärna. 

Inramade av avenbokshäck spretar gröna lökblad. 

Sommartider, hej hej! Klockan är redan en timma mer än den var igår vid den här tiden. Nu är säsongen igång på riktigt! Nu ska allting överallt ske - och dessutom ska De Aderton, bostadens fönster, alltså, putsas. Äntligen! Livet! 

Visionen om den lata trädgården

          Man bör ej äta krita allt uppå denna jord, men städse sig beflita att hålla sina ord.

Så sa han en gång, herr H J Seseman. Det var samme en som rimmade om månadernas dagar. Och där strax efter att december räjsat rakt in i kaklet, så blev det verkligen ett purfärskt år. Jag är inte mycket för nyårslöften. Att lova saker och samtidigt vara en karaktärslös stackare... Nä, det är helt enkelt ingen bra kombination. Där står man i decembernatten och lovar inför universum att man den kommande säsongen minsann enbart ska ägna sin trädgårdstid åt rosor. Tre månader senare spricker alltihop när man faller pladask för tre brätten penséer och därefter går det snabbt utför. Har man börjat med penséerna i mars, så är man snart inne på tyngre grejer. Brokbladiga gräs t ex. Buskar med udda bladformer. Träd med fåniga knoppar. Perenner med blommor som inte syns. Något från växtriket som har ett intressant namn. Vad som helst från växtriket som råkar befinna sig på samma plats som en själv.

Något slags löfte eller mål får jag kanske ändå försöka värka ur mig. Jag kan ju ha ett spår i trädgårdslivet att hålla mig till så här i början av året, menar jag. Att jag inte ska dra igång några direkta odlingar i år, kan jag slå fast. Inga odlingar utom möjligen en fin bondböna och kanske en blå potatis och lite gul lök och randiga betor och någon krullig grönkål. Och jag ska inte tappa huvudet och gå igång på buskar som jag inte har någon bestämd plats för. Om det inte är en brokbladig kornell, förstås. Eller en annan rolig kornell. Eller en kornell. När det gäller fruktträd ska jag enbart nyköpa sådana sorter som passar ihop pollineringsmässigt med de träd jag redan har. Om jag inte hittar någon väldigt intressant sort, så klart, för då får jag ju nyköpa pollineringskompisar. Och bärbuskar ska jag absolut vara restriktiv med. Men rosa vinbär kan jag ju inte motstå och om jag hittar kanadensiska blåbärstry, så behöver jag två stycken. Eller fyra. Rosor ska jag däremot inte ha en enda. Inte en enda. Men om jag kan lägga trädgårdsvantarna på sisådär lagom många som räcker till 40 meter häck, så slår jag till. Motvilligt, förstås, men ändå. Fast några rhododendron blir det i alla fall inte. Nä. Bara den där som luktar honung på bladen i så fall. Och då blir den en present till brorsan. 

Såja. Där har jag en tydlig struktur för hur jag ska anfalla årets säsong i trädgården. Förutom att inte handla hem en massa växter ska jag inte heller dra igång några mängder med byggprojekt i trädgården. Det är bara en torkställning till tvätten som jag måste fixa, för köpetvättvindan vek ju sig förra året. Och så får jag ge logen lite omvårdnad. Och så var det ju grindsolparna som ska fixas och 120 meter staket mot byvägen. Ungarna vill ha en trädkoja, och det kan jag ju inte neka dem, men inget lusthus, ingen friggebod, inget hönshus, inget växthus och inga pergolor. Om det inte är absolut nödvändigt, förstås. Sånt där vet man ju så lite om i förväg...

Åh, jag ser så fram emot en riktigt lugn och tillbakalutad trädgårdssäsong! I år ska jag minsann hinna både att ta fram solstolen och att köpa en ny hängmatta!