måndag 28 mars 2016

Rekordtidig skörd

Det frasar skönt när spaden glider ner i jorden. Vi gräver. Familjens morfar vill förenkla sitt trädgårdsliv, och då är vinbärsbuskarna i trädgårdens östra hörn överflödiga. Morfar tar ett rejält tag om buskens grenar, brorsan och jag gräver. Fras, fras. Vinbärsbusken släpper taget och får stå på marken istället för i. På platsen för de uppgrävda buskarna, sätter storebror sticklingar från desamma. Ungefär 300 (!!!) stycken blir det från några redan bortklippta grenar. Familjens morfar flinar och storebror avtvingar mig ett löfte om att hämta de små plantorna nästa år. Vinbärshäck får det nog bli, tror jag. Eller en återuppstånden Vinbärsskogen.


Ett första gäng vinbärspinnar att jorda. 

Jag skördar 17 svarta vinbär, samtliga är ättlingar till de vinbärsbuskar som fanns i trädgården hos gammelmorbror Erik. Vinbärsskogen var mitt favoritställe. Gömd bland buskarna hade jag perfekt uppsikt över hela trädgården. Ingen kunde överraska mig och, betydligt viktigare, ingen kunde osedd duka till fika under ett av de knotiga äppleträden utan att jag hade chans på att komma till gotterna först.

Det blir Ribes-fest på släpet. Förutom de många vinbärsbuskarna, får jag även med mig några krusbärsbuskar. Det är en äldre sort med ludna, gröna bär. Jag ser fram emot att smaka dem. Tunnskaliga är godast, tycker jag. Och så gräver vi upp fyra rotskott av trädgårdens klarbär. Det gamla trädet utanför fönstret vid matplatsen stupade för ganska många år sedan, men ibland dyker det överraskande upp ett träd mitt bland jordgubbarna. Klarbären är bäst färska, tycker jag, men hemhemma kokades det ofta "spottegröd". Kräm på inte urkärnade körsbär, alltså. Många kärnor att spotta ut blir det...

Hemma igen med mina skatter ska jag plantera de små klarbärsträden. Uff! Spaden studsar på marken. Jag sätter foten på och trycker till. Jag ställer mig på spaden. Jag hoppar på spaden. Då funkar det. Nästa tag. Kling! Klong! Skraaaaap! Sten. Stenar. Miljardstjärntals med stenar. Det är som att gräva ur en underjordisk rullstensås. Förstå att handelsbodarna här omkring måste ha gått med vinst! Det kan inte ha funnits en enda torpare här som lyckats odla mat för mer än maximalt tre måltider. Antagligen fixar inte jag det heller, tänker jag och svär över alla miljoner stenar jag skopar upp. Jag får hemhemlängtan och vill helst bara ge upp. Men så vaknar envisheten och när alla fyra träden är på plats i backen och har matats med finjord och vatten, är jag riktigt nöjd med alltihop.




Det är två år sedan gräset på "ängen" (dvs en av de gamla åkrarna) blev slaget. Här får jag ta och snygga till ytan med klippare. Där de första fruktträden planterades, är gräset numera kortklippt och lättskött.

söndag 27 mars 2016

ÄNTLIGEN! LIVET!

Och februari kom och gick och inte hann jag med. Snart är mars oxå gången, men inte utan min medverkan, faktiskt.

Vintern är alltid ett enda stort stillestånd. Det är något jag delar med familjens morfar, han som går i ide samtidigt som bigårdarna vintras in och inte börjar leva på riktigt förrän det surrar vid flusterna igen. Allt blir ju så tradigt när det enda man kan göra är att frysa och titta på visset!

Nu är det emellertid vinterfritt även i vår del av verkligheten och det är inget mindre än underbart att befinna sig mitt i världen uti vååååårsoooolens glaaaaans - om så bara för att dra upp ett strå ogräs eller peta lite i gammal gräsmattemossa. Tranorna tutar på grannens vångar ackompanjerade av hackspettar och spillkråkor. Det spritter i varenda buske och de sneda holkarna på den än mer sneda logen inspekteras ivrigt av småfåglarne. Jorden går att gräva i igen. Jag flashar undertröjan.

Påskafton 2016 tillbringar jag i trädgården.

Den minimala fruktträdgården berikas med rensade rundlar. Bra för träden, som slipper stångas med en tät gräsmatta, och prydligt för ögat. Jag umgås lite med tanken att plantera smultron runt träden. 'Rügen' är en sort som inte bildar revor. Det kanske hade fungerat.

Fult med gamla etiketter, fint med ogräsfritt. Och 'Filippa' är bästa äpplet. 

Plommonet 'Komet' är nog det tjusigaste fruktträdet. Det sträcker sina grenar som ett naket paraply. Förra året blev det fina plommon, men jag hann tyvärr inte smaka dem. Någon tjuvaktig skata eller trast var först på gottebordet och tog tabberas. 

Knopp ger hopp! 

Mitt bland favoritmakens jordgubbar, de från den älvdalska släktgården räddade och numera 'Kråkgårdens' kallade, växer ett stim gräslök. Jag sorterar så gott jag kan och ger sedan gräslöken en egen bostad, en stor zinkbalja. Gräslöken passar fint att klippa i t ex den stundande nässelsoppan. Det lyfter bort en del av jordsmaken. Och så älskar jag - och humlorna - gräslökens blommor. Jag lämnar alltid några att svaja på strå en bit ovanför den friska "gräsmattan". 

Gott på gång! 

Jordgubbarna, ja. Samma sort har odlats på gården i Älvdalen i många, många år. Med tanke på plantornas överlevnadsförmåga och bärens gudomliga smak, förstår jag att det aldrig har funnits någon egentlig anledning att byta sort. De få plantor som gick att hitta i gårdens gräsmatta efter en längre tids o-skötsel, har överlevt flera flyttar. Nu har de skickat ut revor i massor! Jag börjar ta reda på revorna och planterar dem i nya odlingslådor. Det ryms bara 20 stycken i en låda, så det blir till att snickra fler framöver. Förhoppningen är förstås att så småningom ha så många bärgivande plantor att vi kan äta färska bär under säsong och ändå ha bär att frysa in för höst-, vinter- och vårkonsumtion. Då skulle jag dessutom kunna andas ut och på allvar lita till att sorten är bevarad. Än så länge oroas jag ständigt över att plantorna ska dö ifrån oss. 

'Kråkgårdens'. Smått som ska bli stort. 
Efter Det Stora Grå, den skånska vintern tycks aldrig vara så där Jenny Nyströmskt snörik och fluffig, är det som att själ och öga längtar efter kulör. Jag gläder mig i mängder över de lökar vi satte i höstas i rabatten mot väster. Krokusarna är mer än på gång och lyser piggt i lila och gult. Tulpan, påsk- och pingstlilja, pärlhyacint samt blåstjärna får vi vänta ytterligare lite på, men det gör vi så gärna. 

Inramade av avenbokshäck spretar gröna lökblad. 

Sommartider, hej hej! Klockan är redan en timma mer än den var igår vid den här tiden. Nu är säsongen igång på riktigt! Nu ska allting överallt ske - och dessutom ska De Aderton, bostadens fönster, alltså, putsas. Äntligen! Livet!