måndag 28 mars 2016

Rekordtidig skörd

Det frasar skönt när spaden glider ner i jorden. Vi gräver. Familjens morfar vill förenkla sitt trädgårdsliv, och då är vinbärsbuskarna i trädgårdens östra hörn överflödiga. Morfar tar ett rejält tag om buskens grenar, brorsan och jag gräver. Fras, fras. Vinbärsbusken släpper taget och får stå på marken istället för i. På platsen för de uppgrävda buskarna, sätter storebror sticklingar från desamma. Ungefär 300 (!!!) stycken blir det från några redan bortklippta grenar. Familjens morfar flinar och storebror avtvingar mig ett löfte om att hämta de små plantorna nästa år. Vinbärshäck får det nog bli, tror jag. Eller en återuppstånden Vinbärsskogen.


Ett första gäng vinbärspinnar att jorda. 

Jag skördar 17 svarta vinbär, samtliga är ättlingar till de vinbärsbuskar som fanns i trädgården hos gammelmorbror Erik. Vinbärsskogen var mitt favoritställe. Gömd bland buskarna hade jag perfekt uppsikt över hela trädgården. Ingen kunde överraska mig och, betydligt viktigare, ingen kunde osedd duka till fika under ett av de knotiga äppleträden utan att jag hade chans på att komma till gotterna först.

Det blir Ribes-fest på släpet. Förutom de många vinbärsbuskarna, får jag även med mig några krusbärsbuskar. Det är en äldre sort med ludna, gröna bär. Jag ser fram emot att smaka dem. Tunnskaliga är godast, tycker jag. Och så gräver vi upp fyra rotskott av trädgårdens klarbär. Det gamla trädet utanför fönstret vid matplatsen stupade för ganska många år sedan, men ibland dyker det överraskande upp ett träd mitt bland jordgubbarna. Klarbären är bäst färska, tycker jag, men hemhemma kokades det ofta "spottegröd". Kräm på inte urkärnade körsbär, alltså. Många kärnor att spotta ut blir det...

Hemma igen med mina skatter ska jag plantera de små klarbärsträden. Uff! Spaden studsar på marken. Jag sätter foten på och trycker till. Jag ställer mig på spaden. Jag hoppar på spaden. Då funkar det. Nästa tag. Kling! Klong! Skraaaaap! Sten. Stenar. Miljardstjärntals med stenar. Det är som att gräva ur en underjordisk rullstensås. Förstå att handelsbodarna här omkring måste ha gått med vinst! Det kan inte ha funnits en enda torpare här som lyckats odla mat för mer än maximalt tre måltider. Antagligen fixar inte jag det heller, tänker jag och svär över alla miljoner stenar jag skopar upp. Jag får hemhemlängtan och vill helst bara ge upp. Men så vaknar envisheten och när alla fyra träden är på plats i backen och har matats med finjord och vatten, är jag riktigt nöjd med alltihop.




Det är två år sedan gräset på "ängen" (dvs en av de gamla åkrarna) blev slaget. Här får jag ta och snygga till ytan med klippare. Där de första fruktträden planterades, är gräset numera kortklippt och lättskött.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar